Jaaaa, jag är 13 år idag!

Hej!

Jag, Nelsson, och min "bror" Kairo. Vi är nyfriserade,
om nu nån missade det. Ja, jag vet. Nosen, gillar inte att bli av med mustaschen.

Trodde ni att jag var död, att jag sakta men säkert slumrat in i den eviga vilan (som husse)? Nej det har jag inte gjort! Jag är fortfarande still going strong, om jag får säga det själv. Visst har jag en del krämpor och visst har jag skrämt livet ur matte några gånger med diverse sjukdomsyttringar, men jag har rest mig igen och stolt trippat vidare i livet.

Idag är det 13 år sen jag föddes hos Leone i Skogås. Den 25 maj 2007 blev jag hämtad av matte, husse och lillmatte. Jag fick flyga inne i ett flygplan i en väska vid mattes fötter. Nu är det bara matte kvar härhemma och så Kairo förstås då. Och jag. Husse är borta förevigt, lillmatte bor i kungliga huvudkommunen och dyker upp här ibland. Men vi har hittat en ny reservhusse som vi träffar rätt ofta. Fast nu är det coronatider och allt är uppochnervänt, eller egentligen är det inte så stor skillnad för oss.

-Det var här vi vände. Precis bredvid är det
massor med barmark. Och vi har vinter-
täckena för vi är nyklippta och det
kändes kallt i vinden. Enl matte.

Vi passerade mattes busshållplats. Där har
hon väntat på bussen till jobbet i Luleå
tusentals morgnar i ur och skur. Vi fick träna
på en gammal kunskap - att hoppa upp
på busskursbänken.

Undrar ni om jag fått några födelsedagspresenter? Jodå, tre stycken. En gick att äta, en var en leksak och en var en upplevelse. Vi kan börja med upplevelsen: jag i egen hög hundlighet fick bestämma hela promenaden vid lunchtid. Vi svängde först höger, sen vänster, höger igen och vänster igen. Där vi var då var det väldigt mycket barmark och det tog en himla tid att undersöka, så där tyckte jag att vi kunde vända igen. Sen blev det vänster, höger, höger, höger, vänster och vänster och så var vi hemma igen. Mellan alla dessa svängar hit och dit blev det en massa luktande, många dofter var det. Och jag fick bestämma hela tiden!

-Där ser ni framtassen på en huligan.

-13år idag. Still going strong. Men vad
är väl en gris mot hundgodis?

På eftermiddagen blev det presentutdelning. Det blev repris på en gris (haha, märkte ni rimmet?), som kan säga nöff-nöff. Det gjorde den en stund tills jag lessnade. Jag tyckte nästa present var bättre: mjukt och härligt och mycket hundgodis! Kairo tog över nöff-nöff.

Nu ska vi äta middag. Gissar på nåt trist nu när vi redan fått hudgodiset.





Over and out from the one and only Nelsson.

Sikta mot stjärnorna om du vill nå till talltopparna! Eller: Att vila sig i form.

Vi har kommit halvvägs in i lydnadskursen. Det är därför vi är så fullständigt utslagna så här på kvällskvisten. Egentligen är det ju inte jag som går kurs utan det är Kairo och matten, dessutom är det på måndagar så inte ens ikväll. Jag har fortfarande inte förstått vad de ska med den  här kursen till. Matten mumlar nåt om att "nåt måste man ju göra så hjärcellerna får jobba lite, och det är bra med inspiration från nån som kan".

Det är ganska orättvist med den här kursen- Jag får mögla ihop i bilen medan de andra tränar på en fotbollsplan, Kairo får massor med gott godis. Igår var det fotgående och "sitt under marsch" och nåt om fjärrdirigering. Till slut fick jag komma ut och då var jag ganska på hugget om ni föstår vad jag menar. Det fanns ju godis kvar! Jag fotgick och satt så det stod härliga till. Bakdelen for hit och dit och jag kastade mig upp från liggande lika fort som jag la mig ner, utan kommando! Det ni! Matte trodde att jag var tjugo år yngre än jag är.

Nu tror ni väl att vi har blivit skvatt galna, men matte hittade den här boken i gömmorna och tänkte att den kanske kan vara bra nu när vi ska bli lydnadshundar. Det gör inget att den är lite gammal, alltid lär man sig nåt, om man nu ska sikta mot stjärnorna.

Matten ber om ursäkt för bildkvalitén på de här två bilderna ovanför, de togs med datorkameran och i uruselt ljus. Men här nedanför kommer en gammal bild på oss så ni ser att vi  kan komma på kommando (om vi är säkra på att det finns godis!).

KOM!!!

Och så toppar vi med en liten film som matte hittade i datorns skrymslen. Där kan ni se hur jag faktiskt inte behöver gå några kurser alls. Fullärd!! För flera år sen. Så det så! (Kan ta en stund att ladda filmen om det ens går...) 

Allt enligt en mellanpudel i sina bästa år/Nelsson

Fritt följ och bakdelskontroll

Ja, ni läste rätt! Nu snackar vi hundkurser i högre skolan. Inte för mig, jag fick minsann titta på från insidan av bilen, men Kairo (den stackaren) fick träna, träna, träna på en knappt snöfri grusplan med matte och några andra. Det kallades för fritt följ och verkade mest bestå av att följa efter en backande matte som öste godis ur fickorna och däremellan försökte rädda en leksak från Kairos käftar. Efter det tog de fram en liten pall där han ställde upp framtassarna och sen baxades han runt av matte. Ja ni som vet vad bakdelskontroll är förstår säkert, Till slut ville matte skryta lite så hon lät mig och Kairo byta plats och jag är verkligen fena på det där med pall.

Vid Lulelälvens strand. På andra sidan
har vi varit med Meija- labradåran
salig i åminnelse-  för flera år sen.

Innan kursen började tog vi en promenad i närområdet som visade sig vara väldigt nära Luleälven i stans västra utkant. Där snokade vi runt en stund, och hittade t o m knappt utslagna tussilago. Det är vi inte bortskämda med i den här landsänden.

Ikväll var det minst lika kallt som igårkväll men nu var vi bara hemikring. Vi gick ner till sjön, för första gången sen snön försvann. Så här precis efter snön  brukar de vara blött i marken men nu var det blött men fruset så matten klarade sig torrskodd trots bara gympadojjor.

Vid Svartbyträskets strand. Lite öppet vatten även här. Men mest bara is.

Bilden till höger föreställer mig och Kairo uppflugna på ett betongfundament. Månen står precis mitt över Gruvberget, som syns som en upphöjning där mitt i bild, med en vit fläck troligen snö i skidbacken som finns där.

Nu ska vi träna på apporten och allt det där andra till nästa vecka. Ja, jag går ju inte kursen men tror jag kommer att få träna ändå. Vi kan ju inte slita ut Kairo helt, han är inte så träningsminded som jag är. Fritt följ - ingen match för mig, snurra runt på en pall - hur svårt kan de´va´, liksom? - greppa en träapport - kan väl vem som helst om det räcker med att man gapar runt den, varför ha trä i munnen? 

Sen undrar jag vad matte ska ha den här kursen till - startklass lydnad, som den heter. Jag har i alla fall inte tänkt att vara med på nån tävling om nu nån trodde det. Och det har inte Kairo tänkt heller, om jag får bestämma. Vad matten tänkt är det ingen som vet. /Nelsson, the one and only.

(Här har matten kommit med synpunkter: fritt följ herr Nelsson - jo du kan om du anar att det finns GODIS inom räckhåll, snurra runt på en pall - samma sak men där är du snabb, greppa apporten - mening är ett fast grepp och sen släppa på kommando, inte tveksamt nudda med tänderna och sen spotta ut.)

Nelsson rapporterar om den senaste tidens händelselösa liv.

Matten hoppas på att våren snart ska vara här. Men det verkar mest som att den hela tiden vänder om söderut igen så fort den har visat sig litegrann. Själv tycker jag att det är rätt bra med vinter också, iallafall om man slipper vintertäcket och det har jag sluppit ett bra tag nu trots att jag blev av med en massa päls precis före 10-årsdagen.

Nyklippt (nä, inte matte som
höll i saxen den här gången) i mars 2017.

Jag är rätt snygg bakifrån också!

Vi såg i almanackan att det var Valborgsmässoafton förra helgen. Då tog vi en av våra vanliga kvällspromenader och hamnade mitt i allt firande här i närheten. Det var mest bara barn som yrade runt, en liten knappt hörbar och nästan osynlig kör som sjöng  Vintern ra , en eld som så småningom började brinna och snön som hade fallit hela dagen, men slutat precis innan brasan skulle tändas. 

Där ryker det lite, kören syns inte ens,
den stod i den uppfällda släpvagnen..

De fick fjutt iaf medan vi gick  10 min runt området, dvs Matteuskyrkan

En annan kväll härförleden hände det sig att vår granne tvärsövergatan råkade vara ute samtidigt som vi. Då träffade vi den bedårande labradåran Moa på var sida staketet, men matten inviterade henne till en rejsningsstund bland våra snödrivor och hon sa ja direkt. Men jag tror inte att hon fattade att Kairo har världsrekord i trädgårdsrejs bland snödrivor för hon tog paus när Kairo fortfarande hade flera timmars spring kvar i benen. Sen kom hon igen, pausade, kollade matten (hon struntade i sin husse), rejsade, pausade och så där höll vi på ett tag. Ja, inte jag, jag kollade mest att ordningen inte bröts, att alla fattade att jag bestämmer här. Och det gjorde de.

Det där i mitten är inte en pudel, det är en labradortjej, 8 månader.

Idag skulle vi ut som vanligt. Matten hade trott att hon skulle greja med nåt i trädgården men det blev städning av akvariet istället, en mycket trist tillställning om man jämför med att vara ute på tomten och hålla koll på allt. Men majvädret hade tagit fel på månad och trodde att det fortfarande var april, så det blåste, haglade, snöade, solen sken, kom några regnstänk och sen satte det igång från början igen. Därför gick vi in. 

Nu kommer ovädret, nästan hemma.

Vitprickiga! Där bakom  är mattes damm, skymd av torvkanten

Imorgon väntar stordåd för Kairo har jag hört matten nämna om i telefon till lillmatten. Undras vad jag ska göra då? Ligga i bilen och ha tråkigt? Skälla ut nån? Mögla ihop ensam hemma? Undrar en mellanpudel i sina bästa år - Nelsson.

Nelsson 10 år 17-03-30

Matte missade ju att skriva i bloggen igår när jag fyllde år, helt oförklarligt om ni frågar mig med tanke på  att vi firade ganska anspråkslöst. Inget partajande här inte. Men present fick jag i alla fall. En grön boll med piggar på. Den studsar ganska bra och är lite lagom mjuk och stor. Jag tog hand om den direkt. Kairo gjorde sitt bästa för att ta den trots att han fick en egen grej han också. Förtida uttag på födelsedagspresent säger matte. Han fyller 7 år om en månad ungefär.

Så här i födelsedagstider är det viktigt att visa upp sig lite mer än vanligt. Därför får ni en länk här till ett gammalt blogginlägg från 30 mars 2011 när jag fyllde fyra. Där kan ni kolla in hur snygg jag varit i olika frisyrer.

http://mattenochnelsson.blogspot.se/search?updated-min=2010-12-31T15:00:00-08:00&updated-max=2011-08-06T01:15:00%2B02:00&max-results=46&start=16&by-date=false

Så här såg jag ut igår på min 10-årsdag:

Och här har vi lite fler bilder på mig o Kairo från olika tillfällen senaste året.

Jag ska berätta lite för er om vad jag har hunnit med hittills i mitt liv. Jag föddes i Skogås, som ligger  några mil utanför Stockholm. Där bor min första matte, men henne hade jag bara i åtta veckor. Sen fick jag följa med på flyg hit upp med matte, husse och lillmatte. Så småningom flyttade Kairo in, sen blev husse sjuk och flyttade ut, lillmatte blev större och tog studenten och flyttade till Bredäng som ligger i Stockholm och plötsligt var det bara matte och vi fyrbenta kvar.

Det är en hel del saker jag prövat på i mitt liv. Första sommaren åkte vi segelbåt mest hela tiden, eller i varje fall alla helger. Inte långt men ut var vi. Till Likskär, bästa stället enligt lillmatte. Det är nära och man kan köpa glass där och bada. Det gjorde vi. Varje morgon tog matte med mig i land och parkerade mig vid en buske i sanden och sa åt mig att kissa, hon föregick själv med gott exempel. Matte kallade det för kompiskissning.

Sen blev det en massa utställningar. Det var aldrig riktigt min grej, även om jag var väldigt snygg. Lillmatte lyckades även rätt bra i juniorhandling vid ett tillfälle när jag var med, så pass att hon sen fick tävla i Stockholm en gång. Annars har jag även provat på agility (kul om man slipper A-hindret, och några andra mysko saker, tunneln är kul, hoppa är kul, slalom är kul i långsamt tempo, springa tråkigt), lydnad (varken jag eller lillmatte tyckte det var någon höjdare) rallylydnadskurser (passar mig riktigt bra - men vi har en hel del att fila på, särskilt det där med lukter i marken), personspår i skogen med apporter i (matten osäker på vad det kallas egentligen, vi är självlärda), enklare viltspår (tror inte det är för mig, men har bara provat lite en gång). Men det jag är allra bäst på och som jag verkligen gillar det är att vara sällskapshund. Och då alldeles särskilt åt matte. I det ingår långa promenader, det är jag jättebra på i långsamt tempo där man får snoka omkring lite som man tycker. Och sen slagga i soffan efter lite kurragömma, leta hundgodis och träna nåt inne. På sommaren gillar jag att ligga på gräsmattan och bara kolla in allt som händer i luften och på marken.

Jag har varit på långresor också.. En gång åkte vi bil ända ner till Göteborg och hem igen. Ja inte allt på en gång, det var i ganska många etapper och vi hann se nästan hela Sverige. Jag har åkt tåg också, nattåg t o r till Stockholm två gånger och en gång åkte vi dagtåg till Björkliden och var där några dagar och åkte skidor. Nej, inte jag, lillmatte och hennes kompis. Jag fick allt nöja mig med promenader i skoterspår i långlina.

Ja nu fick ni en liten inblick i mitt liv som pudel. Det mesta har jag dock lämnat utanför.

Fy för mediciner och täcken!

Jag är sjuk. Nej det märks inte så mycket, matte tycker jag är som vanligt. Men för två veckor sen var jag tvungen att tillbringa ett par dygn på djursjukhuset. Det var ingen höjdare att ha kanyl i benet och få en massa vätska intravenöst. Desto roligare att komma hem sen, men plötsligt hade promenaderna kortats ner till typ ingenting. Jag som älskar att strosa runt och bara drömma mig bort i alla doftfläckar som finns precis överallt. Därför brukar det ta tid att promenera med mig, eftersom jag bestämmer takten, antal stopp (många!!!) och när vi ska gå in (jaja, jag brukar låta matte bestämma det men jag brukar också tala om vad jag tycker om det, att gå in alltså). Nu har det i alla fall blivit lite längre än första dagen.

Jag är sjuk i levern. Det innebär att jag får en massa mediciner. Eller får och får. Matte tvingar mig att ta emot flytande mediciner fyra gånger om dagen. Vi har lite olika åsikter om hur viktigt det där är. Hittills är det typ 50-0 till mattens fördel.

Problemet med min sjukdom är att jag kräkts en del. Matten har haft mycket att göra särskilt på nätterna när jag ulkat runt i hall och kök. Nu ulkar jag inte sen några dagar, inte kräkts heller och jag tycker faktiskt att maten smakar ganska bra igen. Helst skulle jag förstås äta oxfilé och laxfilé varje dag men det får jag inte, utan det blir de där hepatic-torrkulorna. Ja med lite tillskott som är godare för att lura mig att komma igång. Jag vet nog att det är det de har räknat ut.

Här är jag ändå ganska vårdad

Matten säger att jag är ovårdad. Hon har inte velat belasta mig med bad och allt det där som hör till nu när jag varit sjuk. Därför har jag typ tre cm päls på hela nosen, så inget ont som inte har något gott med sig. Fast matte säger att jag luktar lite mysko också, jag säger att det är väl ingenting mot vad mattan i vardagsrummet luktar, där spydde jag rejält och det är ingen matta som man direkt slänger i tvättmaskinen. Nä, där krävs grövre grejer, typ expert-matt-tvätt. Men har matten sett till att få det gjort? Nää, inte då. Här pratas bara pudelpäls, inte farmors  matta.

Det här var ett tag sen, men
jag hade mustasch då med. 

Så här snygg är jag ibland - längesen sist.

Nu har jag tänkt bli frisk igen, även om matten nästan hade räknat ut mig för en vecka sen. Eller kanske inte frisk, men i alla fall så bra att det inte märks att jag är sjuk. Och i vår familj är man tvungen att bada om det inte märks att man är sjuk, så det står nog på schemat för imorgon trots allt.

En sak till som jag inte gillar och som verkar vara vanligare när man är sjuk. Det är det där täcket som jag har på översta bilden. Förut sa vi -20 som gräns, nu verkar matte ha helt fel på räknekunskaperna för nu tvingas jag ha täcket fast det bara är -7 eller så. Fast det är klart, i morse var det grinigt väder, -10 och snöade sidledes.


Over and out för den här gången. Återkommer när andan faller på./Nelsson

Cykel!

Sitt för fotografering!

Matten har varit lite indisponerad några dagar pga en idrottsskada. Det är åtminstone vad matten själv föredrar att kalla det hela. Så värst mycket idrott har den här matten inte ägnat sig åt på sistone om nu inte vattengympan räknas. Däremot har det blivit en del promenerande med och utan fyrbenta. Det är nog den där delen utan fyrbenta som gett idrottsskadan eftersom den skett med skor som mer anpassats för sitt utseendes skull än för sin funktions skull. Matten har alltså haft en del smärtor från underbenet. Det behandlas enligt all expertis med vila. Och rätt fotbeklädnad. Vila i det här fallet kan innefatta enklare gymnastiska övningar som simning och cykling. Matten jämställer simning med vattengymnastik.
Nu har mattens ben blivit påtagligt bättre. Det beror sannolikt på att matten skakat fram jympadojjorna, ej anpassade för vinterförhållanden och heller inte alldeles hela på ovansidan, men välfungerande på snöfri asfalt och som alternativ till stadsskor och vinterkängor på mattens fötter. Dessa jympadojjor i kombination med promenader i halva tempot mot normalt och sträckor av tredjedelens längd har gett en förbluffande förbättring. Kanske kan Ipren gel också tillskrivas viss effekt.

Iskallt var det bland snödrivorna.

För att något kompensera pudlingarnas rörelsebehov (och då särskilt lilla K) tog matten igår fram cykeln och tryckte in en massa luft både fram och bak. Den cykeln som sen ett år tillbaka har nytt hjul fram, nytt däck o slang bak, nyservad kedja mm, knappt använd senaste året men i övrigt rätt rostig efter 30 år utomhus i ur och skur, förutom senaste vintern som den fått bo längst in i garaget. Den cykeln har idag tagit matten och lilla K runt bostadsområdet i expressfart eftersom lilla K inledde turen med att galoppera fram några hundra meter och matten hann knappt med trots att hon trampade på som bara den. Sedan blev det herr Ns tur, men där drogs tempot ner till nära nog gångfart och sträckan blev väl en fjärdedels av lilla Ks. Allt detta cykelflängande medförde också ensamhetsträning i den högre skolan för både herr N och lilla K. Herr N visade tydligt med kroppsspråket vad han ansåg om att bli lämnad helt ensam i knappt 15 min, lilla K uttryckte sin besvikelse och längtan mycket högljutt troligen under hela det 7 min långa passet. Här finns oanade möjligheter att utöka träning i både det ena och andra.
Cykelhjälmen var på huvudet, därför frös matten om öronen eftersom mössa ej får plats under.

En liten pudel

Tänk vad en liten pudel kan ställa till det i huvudet på matten. Den här lilla pudeln är väl 39 cm hög eller så och väger drygt 8 kg. Han är ett 5-årigt yrväder med många järn i elden när han är vaken. Matten är ofta på jakt efter denne yngling som hittar på allt möjligt om inte matten hittar på nåt. Som häromdagen när matten tvättade fönster utifrån så det stod härliga till. Den lilla pudeln tyckte detta var en intressant sysselsättning särskilt när det kom till källarfönstren och matten kröp ihop som en (stor) boll på marken för att komma åt. Den lilla pudeln kom nära, kollade  in noga och stoppade ner huvudet i skurhinken med äckelpäckelvatten, disktrasa och en fönsterputstrasa av gammalt lakan. Där snappade han den äckliga gamla lakansbiten och for triumferande runt i trädgården med trasan drypande av äckelpäckelvatten i ett stadigt grepp. När sen matten tappade den plastflaskan som fönsterputsmedlet varit i var lyckan total. Den här gången stod matten högst upp på stegen och åsåg pudelns framfart uppifrån. Innan matten kommit ner på marken, lokaliserat pudeln och fått tag på flaskan var den befriad från locket, mekanismen för att spruta (dvs ett plaströr) låg på gräsmattan och plastflaskan hade diverse hål efter pudelns starka käft. (Den här pudeln skulle aldrig fungera som apportör, han släpper nämligen aldrig i en dragkamp).



-Händer det nåt här, eller?

På kvällen samma dag hade den lilla vilda pudeln förvandlats till en nästan-fotgående-utan-kommando-pudel. Han var inte längst fram i den lilla flocken med matten som ledare, han drog inte i kopplet en enda sekund under 50 min promenad, han hade inte samma schvung i bakbenen när han triumfatoriskt sprätte med bakbenen efter att ha kissat (något som han för flera år sen snabbt lärde sig av andra hanhundar på hunddagis och sedan lärde upp den Äldre Herr Pudel som aldrig innan dessförinnan i sitt då 3-åriga liv sprättat med bakbenen). Men framför allt: han stod bara still inomhus, han körde inte eget agility över möblerna i vardagsrummet, han tittade längtansfullt på soffan och gjorde en ansats att hoppa upp men gjorde det inte. Han var helt enkelt inte sig själv. Matten ringde Djursjukhuset och fick goda råd och utförde slemhinneundersökningar och kollade tempen på den stillsamma lilla pudeln. 38,4 grader, fullständigt normalt för en hund. Rosa slemhinnor, också normalt.

Matten avvaktade över natten och en dag till efter veterinärråden. Den lilla pudeln var fortfarande väldigt spak men framåt kvällskvisten tog han ändå en promenad med matten och Den Äldre Herr Pudel. Nu förstod matten att den lilla Vilda Pudeln började bli sig själv igen. Först i kön på promenaden, sträckt koppel (vilket matten jobbar på varje dag att förändra till slakt koppel, men just denna gång kändes det sträckta kopplet som en framgång), svansen i topp, nosen i backen och tog trappen vid hemkomsten i några snabba skutt. Upp på bakbenen för att kolla in diskbänken om något eventuellt ätbart, upp i fåtöljen, snappade snabbt åt sig erbjudet Dentastix och drog iväg under nåt bord för att få vara själv med det. Med andra ord: tillfrisknat.

Under hela detta sjukdomsdygn kunde mattens huvud inte koppla av den lilla hunden. Inte mycket vettigt blev gjort. Det fanns en oro att den lilla vilda pudeln i sin vildhet slafsat i sig lite för mycket fönsterputsmedel (även om flaskan var tom) och drabbats av förgiftning. Men det var nog ändå en muskelsträckning eller något ledproblem för nu är han som vanligt igen. Matten har fått testa sin veterinärförmåga, den är inte stor. Hon är i alla fall lite nöjd med att ha kontrollerat hundens temp. Den lilla pudeln tyckte inte att det var det roligaste han gjort.

Blåbär

Vår vanliga skog som förvandlats till blåbärsskog.

Vi är inga blåbär, men igår var vi äntligen ut i skogen igen. Förra gången vi var till Gruvis med matte höll vi alla på att bli uppätna av myggen, men nu var det myggfritt, soligt, lite kyligt i luften och ganska behagligt. Ända tills matte upptäckte blåbären. Kairo tyckte det var helt ointressant och hade hellre fortsatt trava på på stigar och bland ris och sten, än att bara vänta. Jag var benägen att hålla med. Matte typ fastnade med krökt rygg, en plastpåse (läs tom bajspåse) i ena handen och blåbär i den andra. I en halvtimme. Hur kul är det på en skala? Jo, jag kom på efter en stund att blåbär är goda, så jag snodde de största mitt framför nosen på matten.

 Sen drog vi i alla fall såsmåningom vidare. Och matte har fått betala sitt pris - jag har hört att hon klagat över ont i ryggen. Rätt åt henne.

Och här har vi hittat tillbaka till terrängspåret.

Lilla K har en outsinlig energi och ett bra minne. Vi fick leka med några leksaker, som för det mesta är undanlagda, en dag. Så hamnade de tillsammans med lite hundgodis ovanpå skoskåpet i hallen. Det tyckte jag var ganska ointressant, betydligt skönare att ligga i solen på trappen. Men lilla K, han satsade järnet för att nå de åtråvärda grejerna. Inte vet jag hur han lyckades just den gången, men andra gånger vet jag att han snappat åt sig både det ena och det andra. Sedan kör han triumfrejs några snabba varv runt gräsmattan.

"Om jag satsar järnet så når jag nog"

Hopp!

Ja så där håller vi på. Kairo jagar fram i tillvaron och jag softar mest. Ibland är vi nyfriserade, här nedan ser ni en nyfriserad Kairo och jag, ja jag skulle kanske behöva en uppfräschning. Matte planerar för det - nångång framöver.

Matten hälsar att hon lekte lite med färgerna i datorn.

Over and out för den här gången. /Nelsson, en mellanpudel ständigt i sina bästa år.

Regnsommar

Matte har inte fattat att Gruvberget fortfarande ligger kvar en liten bit hemifrån. Hon verkar tro att det är flera mil dit. Vi går snart i strejk, för nu börjar det kännas som om vi är ena riktiga gräsmattehundar. Vi som egentligen är träsktroll eller kanske skogspudlar. Nu lever vi i alla fall på hoppet att matte ska fatta att det är tre km inte trehundra mil till Gruvis. Nu när vi ändå har semester.

Valborgsmässoafton. Kallt.

Det har regnat en del här på sista tiden. Det kan ha bidraget till bristen på skog.Vi travar runt i villakvarteren, sniffar fram längs träsket, visar upp oss i stan, vaktar gräsmattan, vaktar huset, vaktar allt som behöver vaktas. Ibland får vi igång matten på lite träning inomhus eller i trädgården. Ibland kommer vi i närkontakt med djurlivet här ikring. Hundar, finns några stycken, då vaktar vi. Matte kör med nån slags avledningsmanöver - SÖK säger hon. Då hör vi "det regnar Frolic i småbitar, ta dem så fort ni kan". Det gör vi och går därmed miste om att skälla ut en annan fyrbening efter noter. 

Igelkottar finns det också, i år har vi ännu inte sett några platta tack o lov. De som inte är platta grymtar o spänner ut alla taggar. Det tycker vi är väldigt spännande. Och de finns i vår egen trädgård, eller kanske grannens om vi ska vara petiga.

Det finns en igelkott,
långt bort där gräsmattan tar slut.
En svart liten klump.

Matte tycker det är skönt att bara slöa runt på promenaderna, hon med sitt, vi med vårt. Men det händer ibland att vi tvingas öva på nåt. Platsliggning t ex, på kort avstånd och kort tid. Då är vi duktiga.

Å här ligger vi på fotbollsplan.

"Sa du Frolic?"  

Ibland får vi också bestiga jättestora gräsmatteberg, åtminstone ser det så ut på bild. I verkligheten är det bara en liten kulle, några meter hög. Vi får stanna däruppe, matte säger "stanna kvar" i bestämd ton och går ner. Sen ropar hon och då kommer vi. Fort. Snabbast är lilla K, alltid, i alla lägen. Fast han fuskar ofta med det där att stanna kvar, även när vi leker kurragömma inomhus.

Stanna kvar, uppe på en kulle.

Underligt ställe det här, dusch i källaren.

Vi träffar ibland också andra pudlingar. I april var det pudelpromenad här och matte ledde det hela med oss som supportrar och labradormattenutanlabrador som hjälpmatte. Matte tyckte det behövdes ett extra stöd när vi nu var så många. 

Pudelpromenad i vackert väder i april

Där längst till vänster sitter vi, på minifortet, mitt i stan.

Förra helgen frotterade vi oss också med andra pudlar. Men mest frotterade vi oss med frottéhanddukar för det spöregnade på Pudelklubbens utställning. Vi vann inte, det kan bero på att vi inte var med annat än som åskådare i finalen, Och lilla K höll på att få fnatt när han träffade sin uppfödare.

Vi fick inte vara med. Vann gjorde Charmer Wins Pure Passion, en mellan-
pudel. F ö tyckte matte att mellanpudeln i final och dvargpudeln i
samma final var väldigt lika varandra, storleksmässigt alltså.
Gick inte att se vem som var vem utifrån storlek,

Allt enligt Nelsson, en mellanpudelhane i sina bästa år.

Livet som pudel

När det var som mest snö

Våren är inte här ännu, men vintern har släppt greppet även om den gjorde ett nytt försök idag. Matte lyckades pricka in värsta snövädret när vi tog förmiddags- (läs lunch) promenaden. Den startade med att matte gjorde vinterns praktvurpa och landade på en av de mer välstoppade kroppsdelarna och ena armbågen. Hon klagar lite nu när hon ska sitta bekvämt, eller behöver ta stöd med armbågen.

På en parkeringsplats på industriområdet
tränar vi nåt diffust.

Livet för oss fyrbenta är ungefär som det brukar. Ibland får matte för sig att vi behöver förkovras i nåt som kräver mental aktivitet. Häromdagen fick lilla K träna rallylydnad med matte och lite hopp medan jag fick titta på. Ja, ja, jag fick träna lite jag med fast inga hopp. Och vi tränar bara på konstiga, avfolkade platser, utan andra hundar. Bara vi.

Inkallning mellan våra maxade snödrivor,
nu är de nästan helt borta.

Matten kan ibland också komma på idén att träna Kairo på inkallning. Då blir det långlina för honom och jag får som vanligt vara kopplad. Det gör inte så mycket, jag nosar på men Kairo har mycket spring i benen. Och siktet på fjärran enligt matte. Därför är 15 m hennes gräns. Och lilla K han kommer allt som oftast när matte kallar, jag med fast jag har ju bara 1,5 m eller så. Men kommer andra hundar eller annat intressant då har Kairo knäck i lurarna. Det är där långlinan är bra. Nere vid sjön den här årstiden är det extra bra att träna sånt här. Många hundar, en del folk och färre skotrar i år än vad det brukar vara. Matte tycker skotrar är jobbiga för vi är väldigt intresserade av dem. De går fort, de som kör är oftast yngre killar utan vett som inte hör något heller. Enligt mattes fördomar om skoterfolk.

Fika efter hundpromenad. En gång var det 7 pudlar med,
trots att det inte var pudelpromenad. Det ska vi ha 25 april.

Vi tränar på att umgås med andra hundar också. Det gör vi på hundpromenad på lördagar kl 12. Ja vi promenerar ju en massa andra tider också och hundar är vi, även om vi mest är pudlar. Men på lördagar är det organiserad hundpromenad. Då kan man fika efteråt också, i ett fik som också välkomnar hundar. Ibland fikar vi, då får matten kaffe och vi hundgodis. Det får man om man är hund och går på hundpromenad och fikar efteråt. Bra reklam för Café Glittra/Vacker tass salong och tillbehör.

På en skolgård som ni har sett förut,
de blå pluttarna syns inte.

Matte hade också en idé att vi skulle träna med en pilatesboll som vi har. Men det stöp på att hon inte hittade pumpen. Så vi fortsätter träna på balansplattan istället. Både jag och Kairo kastar oss upp på den så fort vi får se den. Kairo satte sig t o m på den idag. Själv tycker jag det räcker med framtassarna. Matte säger att hon nu tror sig förstå vad en tasstarget är för något. Fast hon tror att de brukar vara mindre än en balansplatta.

Kairo trasslade in sig under granen häromdagen. Matten fick trassla in sig samma väg för att få loss honom - långlinan hade fastnat.  Jag hängde med på ett hörn också.

På väg ut från jättegranen.

En parallellgata när det var kallt,
den är jättelång o jätterak.

Bilderna valde vi lite på måfå det som fanns från vintern. Over and out./Nelsson.