Halvårsrapport

Vi har varit lite tysta under hösten, jag och min kompanjon Kairo. Ja frågar ni matte så håller hon nog inte med. Hon tycker vi är ganska högröstade när vi inte borde vara det. Men vad jag menar är att vi inte hörts så mycket här i bloggen. Men den som till äventyrs är vän med matte på FB har sett oss där. Och vi tror att de flesta av de fåtaliga läsarna här också finns där, på FB.

Hursomhelst. Vi har varit på hunddagis ett stort antal dagar. Vi har tagit med matte på promenader ett ännu större antal dagar. Vi har varit på pudelklubbsträning ett litet antal gånger. Vi har blivit friserade ett antal gånger. Jag har fått ny frisyr. Numera ser jag ut som en schnauzer, eller kanske nån form av terrier, eller nåt annat med mustasch. Snyggt är det i a f, fast lite jobbigt när man får päls i munnen och det droppar vatten överallt när man druckit lite.

På en skolgård (hm). Vi smyger runt där på kvällarna ibland.

Lite lekplatsagility har vi hunnit med också. Kairo är en fena på att kuta runt på de där blåa pluttarna. Men jag tycker det är lite läskigt för alla hänger ihop med nån slags vajer och allt rör sig så fort någon  kliver på dem. Förresten har jag lite ryggproblem och matten låter mig göra lite som jag vill numera... Hehe.

Med pudelklubben på Hundarenan

Vid Bodån i centrala stan.

Å här har vi rest till grannkommunen för att träffa frisören Anna
som lilla K besöker ibland när matte är för lat och Anna är på
rätt plats dvs här uppe hos oss och inte på Västkusten.

Lördag kväll sparktur med matte.

Fullmåne vid träsket på lördag-
kvällen.

I helgen har vi rejsat runt med sparken. Så pass att den tappade en skruv. Fort gick det i a f. Matte verkade tycka att det gick för fort, för hon bromsade i den enda nedförsbacken som dessutom är ganska mesig. Matte säger att vi borde har dragselar i stället för halsband när vi har sparken och det inte är sandat. Kairo drog som attan och det gjorde jag med. Vi blev ett bra dragpar. I koppel. Matte verkade inte väga mer än ett par hekto eller så. Fullmåne var det också och tjusigt värre nere vid träsket. Och dessutom ett helt sanslöst norrsken på vägen hem. Matten blev så fascinerad att vi tvingades till en extrasväng ut i mörkret på baksidan och så stod hon där med mobilen och fotade. Fattar inte varför. Det enda som syntes på bilderna var ett svart mörker. Hörde att matten saknade sin gamla systemkamera med stativ och möjlighet att välja B för tiden, dvs väldigt lång slutartid -  så lång som man själv vill -  och vanlig film.

För övrigt har jag blivit sjuk. En lördagmorgon i slutet på oktober vaknade jag med en jädrans ryggvärk. Tog tre timmars ylande och totalvägran att gå innan matte fattade att Djuksjukhuset borde kontaktas. Väl där blev det röntgen och smärtstillande och morfin eller vad det nu var och sen mer smärtstillande i flera dagar. Sen blev jag frisk igen. Tror jag. Veterinären sa att det hette spondylos, det jag drabbats av. Det är nog för att jag är så himla gammal, 7½ år. En människa i samma ålder skulle vara i 60årsåldern. Då kan man väl få ha lite krämpor. Det värsta med det här är ändå att jag titt som tätt måste ha täcke när vi går ut. Det gillar jag inte. Förut hade matte -20 som täckegräns, nu verkar det vara - 2.

Idag har tog vi en promenad i till stan på förmiddagen. Där gick vi till husse och hälsade på. Lilla K blev lite fundersam och ville helst sitta i mattes knä (sånt sysslar jag aldrig med) först. Sen tog vi en tur med hussen i rullstol och vi bredvid genom stan. Impade på matte genom att sitta blickstill (båda två) bredvid husse medan hon snabbgickin till frisören och beställde tid. Vi höll stenkoll på henne hela tiden genom skyltfönstret.

Ja då var det väl inget mer. Snart är det jul. Tror knappast jag kommer att ha tid att skriva då. Det blir nog för mycket med pepparkakor, julskinka, tomtar och så lillmatte som äntligen kommer hem igen ett tag. Men man vet ju aldrig. Annars kanske vi ses på FB.

Det här gör jag aldrig om.

Att blogga från mobilen - fy så krångligt. Återkommer när jag lyckats överföra bilder från mobilen till datorn. Det var lätt med Nokian som jag kvaddade, med denna Samsung inte helt självklart.

Badkväll

Först var det attans kallt i maj och man fick tassa fram i snö vissa dagar. Sedan blev det varmare men kallt ändå. Vi travar på med matten och gör vanliga trista saker. Nu flämtar vi oss fram i skuggan efter årtiondets värmebölja. Åskväder igårkväll och ikväll tog matten mod till sig och bestämde att vi skulle bada. I en sjö. Vi har varit där förr, men det är ett par år sedan och då hade vi med oss proffsbadaren Meija, labradåran som numera badar i de himmelska gyttjepölarna och andra vattendrag för labradorer som inte finns kvar i jordelivet längre. Det var i a f lättare på den tiden Meija var med. Hon liksom bara drog med oss ut i vattnet. Vi pudelpojkar är lite mer försiktiga.

Strandkanten verkar säkrast

Om man håller sig nära en person kanske det är lättare

Lite spännande är det trots allt längre ut.

En gul boll är ändå en gul boll, även i sjön.  Kanske man
man vågar längre ut nästa gång. Och matten står därute och
fotar,  bäst man  har koll när nu lilla K bara kollar bollen.

Vattnet var varmt i den lilla Aldersjön. På sandstranden var det fortfarande en hel del folk kvar fast klockan var närmare åtta på kvällen. Matten och hennes kompis badade och lockade på oss fyrfotade men jag var väldigt upptagen av vattenbrynet och vad som dolde sig under ytan. Kairo tyckte att det gula bollen var åtråvärd men lyckades inte riktigt nå fram till den när botten under tassarna försvann. Och matten tyckte att koppel var säkrast med tanke på att när lilla K väl lyckats ta något har han inte fattat att föremålet ska lämnas tillbaka. Här finns mycket att träna på./Nelsson, badpudeln.

Rekat

Nästa lördag kommer pudelpromenaden till vår lilla stad. Eller ja, egentligen finns den ju här hela tiden för vi promenerar med matte stup i kvarten och vi är ju pudlar. Eller åtminstone jag, Kairo är väl mer som en - katt, ett lodjur, en grävling, eller nåt, ibland pudel.

I alla fall har vi rekat. Matte har lite kontrollbehov och tyckte att vi kunde kolla hur lång tid den tilltänkta pudelpromenaden kommer att ta. Hon ska vara promenadledare - ett uppdrag som hon tar på största allvar och sådant kräver förberedelser. Man kan inte bara ta ett koppel, en pudel eller två och gå. Nä det måste förberedas. Så vi blev försökskaniner, eller om ni så vill försökspudlar.

Vi började med att konstatera att ån är isfri.

På Centrumtorget hade vi lite parcourövningar,
vi tog oss upp på stenforten.

En del hinder var onödiga tyckte jag, men Kairo gav järnet.
Lägg märke till kommunens påskpynt. Matte var imponerad.

Det blir nog bra med pudelpromenaden. Bara solen skiner och två blir vi ju i a f.

Back to basics

Jaha då har vi alla debuterat i rallylydnadstävling. Träningstävling. Inofficiell. Jag kan säga att det var en väldigt intressant upplevelse. Först fick vi åka bil en timme, matten körde och vi höll stenkoll på trafiken bakåt hela tiden. Mattes kompis var kartläsare den lilla stund det behövdes på slutet.

Väl framme tog vi en kort promenad i solsken och stormvindar eller vad det nu var för hastighet på dem. Så in i en lokal där ingen av oss varit förut. Där var folk och hundar. Luktade mycket intressant på betonggolvet kan jag säga. Det tyckte Kairo också. Och ett fik med fint fika och mackor hade de också. Vi tränade en stund i betonggolvshallen med några andra - finska lapphundar, staffordshire bullterriers, dansk-svensk gårdshund, engelsk springer spaniel, schäfer och några till. De andra var väldigt uppmärksamma på sina förare. Vi var väldigt uppmärksamma på dem och på golvet. Så blev det dags för själva tävlingen. Jag o matte gick in i en annan lokal där det var plastgräs på golvet och luktade  väldigt spännande och annorlunda. Det var inga andra hundar där, men det var inte svårt att räkna ut att många varit där tidigare. En massa skyltar var utställda och jag kände väl igen en hel del av det vi brukar träna på hallgolvet och på parkeringen vid Colorama. Men GOLVET - aldrig har jag väl varit med om något mer uppmärksamhetskrävande. I som en dimma märkte jag att matte försökte få kontakt med mig men konkurrensen från golvet var för svår för henne. Vi gjorde visserligen alla moment men matten gjorde ett antal fel som man inte får göra i rallylydnad så det slutade med att vi blev diskade.

Sedan blev det så småningom Kairos tur. Han har aldrig gått kurs som jag, men han har ju tränat i hallen och vid Colorama han med. Och förresten har vi båda tränat vid Torpgärdsskolan en kväll den här veckan med vår kompis schapendon Kuling. Kairo tyckte också att plastgräsmattan krävde mer uppmärksamhet än vad matten var värd. Dessutom har jag på omvägar fått veta att han tänkte på inristningen "Kilroy was here" som finns på alla skoltoaletter med självaktning och därför för efterkommande hundar ville visa att han minsann varit där genom att lämna ett blött, luktande avtryck vid tredje konen i spiralen. Det var ju väldigt dumt gjort kan jag tycka.  Så de blev också diskade.

Det här har inget med texten att göra. Men vi längtar till sommaren.

Hursomhelst så vann vi i alla fall på Kairos startnummer. Torkad kycklingfilé. Så det lönade sig att stanna till slutet trots allt. Och matten och hennes kompis fick se storfräsarna i fortsättningsklassen när de gick sin bana och var superkoncentrerade och helt struntade i allt utom det de skulle göra. På hemresan knoppade vi in i hundburen direkt och sedan tyckte vi båda att det var lika bra att sova resten av dagen. Trots att matte stekte kött till middag.

Nu säger matten att vi ska bara träna på kontakt, passivitet i okända lokaler med okända hundar och okänt folk, att ligga snällt och beskedligt i hundburen (inte bilburen, den andra). Hur nu allt det ska gå till.

Upp som en sol... och sen då?

Fortsättningsrallylydnadskursen blev inställd p g a för få deltagare. :(  Men vi kör på ändå och idag har den här matten anmält både herr N och lilla K till inofficiell rallylydnad (träningstävling) för nybörjare. Så nu har vi en hel del att jobba på. Herr N behöver taggas upp i de flesta lägen, medan lilla K behöver taggas ner. Och vad matten behöver är det ingen som vet. Troligen ett helt koppel av vänner med lugnande inverkan. Men det blir i a f en vän, labbematten som är utan hund f n, som följer med och stöttar och håller reda på den hund som inte befinner sig i tävlingsposition.

Vad vi ska träna på förutom upp- och nertaggningen? Troligen allt! Herr N behöver få upp farten, men han kan faktiskt alla moment i nybörjargruppen även om det är lite segt med läggande under gång. Segt är det förresten med det mesta. Sen gör han väl det mesta i fel vinkel och säkert för långt bort från matten.

-Vadå tagga upp?  Ser du väl att jag är taggad?

Lilla K har inte gått nå´n kurs, men det har ju matten. Men han är lättlärd och snabb, lite för snabb kanske. Här behöver vi träna på sitt vid rätt tillfälle och sitta/ligga kvar trots att matten rör sig runt honom. Och säkert en massa annat.

-Tagga ner? Jag? Jag ligger ju här med en bytta!
Jaså, ska du sanda med den?

Så nu kör vi rallylydnad i hallen och på parkeringen vid Colorama. Eller vart vi nu går. Och så tränar vi nu fr o m idag på sociala kontakter med andra hundar. D v s vi har varit på organiserad hundpromenad. Jag måste säga att jag blev lite överraskad över hur bra det faktiskt gick, knappt något dragande i kopplen utan vi följde städat med i gruppen med lagom distans till de andra, en berner sennen, en rottweiler, en lapphund, två kinesiska nakenhundar och en som vi inte vet vad det var. Och så träffade vi en flicka och hennes mamma som inte hade någon hund men ville följa med för att bekanta sig med lite olika raser inför ev hundköp. Så klokt! Så klokt också att de slog följe med oss och provade på lite pudelpromenad och fick lite pudelinformation.

Ja, så där håller vi på. Vi har några veckor på oss till tävlingen.

Planer i närtid

Vi genomlider en vinter som aldrig förr. Antingen är det alldeles för kallt och vi tvingas ha täcke, en i mina ögon helt onödig uppfinning. När matte tar fram mitt röda täcke går jag och gömmer mig längst in under soffbordet.
Alternativet till -30 verkar var plusgrader, tinande gator, mindre sjö utanför entrén och superhalt. Det gillar jag inte heller. I a f inte när det är blött. Därför smyger jag numera utmed snödrivan för att slippa blöta ner tassarna när vi går ut från vår tomt. När matte tog med sparken kom jag plötsligt på att det är kul att springa. Då kan det gå undan riktigt fort, nästan så matten tänker att vi borde ha dragselar istället för halsband. Då bromsar hon.

Matten tycker att vi är lite försoffade denna vinter. Så nu har hon anmält oss till en fortsättningskurs i rallylydnad. Alltså inte lilla K, bara jag o matten.

Det där med sitt kan vi nog, men vad är det
där andra för nåt?

Och så ska vi kanske prova på en inofficiell tävling längre fram. Nu tror ju matten inte att det kommer att bli särskilt framgångsrikt med tanke på att man då kommer i kontakt med andra hundar och en förfärlig massa dofter. Matten har en stark känsla av att hon inte står sig i konkurrensen mot det. Men vi tränar på så smått här hemma i hallen i a f, livar upp lite kunskaper från nybörjarkursen i rallylydnad. Och lite på promenaderna utomhus.Om det inte snöregnar eller regnsnöar, blåser smådjävlar eller är hundra grader kallt.

Lilla K:  Va? Sa du "slalom"? Jag tyckte precis att
du sa "hoppa upp o sätt dig på pallen".
Herr N: Ja nu sitter jag här! Hit med godisen.

Gott nytt 2014!

Vi är lite sega på att uppdatera här. Matten säger att det händer inte så mycket i våra liv just nu. Vi tar våra promenader. Det är hundtoaletten, fotbollsplan, träsket, runt ICA, ibland till Gruvis (alltför långt mellan gångerna), ibland till sta´n. Rejsa i trädgården. Leta hundgodis inne. Träna lite enklare konster. Trimbordet för skönhetens skull ibland. Matten säger att hon helt enkelt inte hinner med eller möjligen saknar inspiration till både det ena och det andra. Kanske blir det bättre framöver. Nytt år - nya löften att bryta. Se vidare i mattens andra blogg om de tankarna.

Tro inte att vi åker spark!
Det är matten som kör, vi springer
bredvid. 

Tills vidare säger vi bara att: snö är bättre än is, slask, dimma, imma, dis och liknande. Och vi gillar faktiskt sparken. Den är som en cykel, fast annorlunda. Matten får upp en jädrans fart och vi kutar bredvid. Det går mycket fortare än våra vanliga promenader. Och matten minns med fasa en vinter i slutet på 1970-talet när hon med dåvarande svärmor tog i sparktur på Jämtlands landsbygd. Varsin spark, fort gick det i nerförsbackarna. Och matten tänkte att man kan ju inte bli frånåkt av svärmor så hon gav järnet. Tills hon kom till en sandfläck, bromsade på känt manér med hälarna hårt i marken - ena foten vred runt i en onaturlig vinkel. Men matten var inte sämre än att hon sparkade tillbaka 2 km, tog sedan av sig läderstövlarna och det sa (nästan) POFF, så var ena fotleden mer lik en fotboll. Det tog flera veckor innan den läderstöveln gick att sätta på igen.

På återseende! Kanske matten blir mer inspirerade efter pudelmötet i slutet på januari. Vem vet?