En liten pudel

Tänk vad en liten pudel kan ställa till det i huvudet på matten. Den här lilla pudeln är väl 39 cm hög eller så och väger drygt 8 kg. Han är ett 5-årigt yrväder med många järn i elden när han är vaken. Matten är ofta på jakt efter denne yngling som hittar på allt möjligt om inte matten hittar på nåt. Som häromdagen när matten tvättade fönster utifrån så det stod härliga till. Den lilla pudeln tyckte detta var en intressant sysselsättning särskilt när det kom till källarfönstren och matten kröp ihop som en (stor) boll på marken för att komma åt. Den lilla pudeln kom nära, kollade  in noga och stoppade ner huvudet i skurhinken med äckelpäckelvatten, disktrasa och en fönsterputstrasa av gammalt lakan. Där snappade han den äckliga gamla lakansbiten och for triumferande runt i trädgården med trasan drypande av äckelpäckelvatten i ett stadigt grepp. När sen matten tappade den plastflaskan som fönsterputsmedlet varit i var lyckan total. Den här gången stod matten högst upp på stegen och åsåg pudelns framfart uppifrån. Innan matten kommit ner på marken, lokaliserat pudeln och fått tag på flaskan var den befriad från locket, mekanismen för att spruta (dvs ett plaströr) låg på gräsmattan och plastflaskan hade diverse hål efter pudelns starka käft. (Den här pudeln skulle aldrig fungera som apportör, han släpper nämligen aldrig i en dragkamp).



-Händer det nåt här, eller?

På kvällen samma dag hade den lilla vilda pudeln förvandlats till en nästan-fotgående-utan-kommando-pudel. Han var inte längst fram i den lilla flocken med matten som ledare, han drog inte i kopplet en enda sekund under 50 min promenad, han hade inte samma schvung i bakbenen när han triumfatoriskt sprätte med bakbenen efter att ha kissat (något som han för flera år sen snabbt lärde sig av andra hanhundar på hunddagis och sedan lärde upp den Äldre Herr Pudel som aldrig innan dessförinnan i sitt då 3-åriga liv sprättat med bakbenen). Men framför allt: han stod bara still inomhus, han körde inte eget agility över möblerna i vardagsrummet, han tittade längtansfullt på soffan och gjorde en ansats att hoppa upp men gjorde det inte. Han var helt enkelt inte sig själv. Matten ringde Djursjukhuset och fick goda råd och utförde slemhinneundersökningar och kollade tempen på den stillsamma lilla pudeln. 38,4 grader, fullständigt normalt för en hund. Rosa slemhinnor, också normalt.

Matten avvaktade över natten och en dag till efter veterinärråden. Den lilla pudeln var fortfarande väldigt spak men framåt kvällskvisten tog han ändå en promenad med matten och Den Äldre Herr Pudel. Nu förstod matten att den lilla Vilda Pudeln började bli sig själv igen. Först i kön på promenaden, sträckt koppel (vilket matten jobbar på varje dag att förändra till slakt koppel, men just denna gång kändes det sträckta kopplet som en framgång), svansen i topp, nosen i backen och tog trappen vid hemkomsten i några snabba skutt. Upp på bakbenen för att kolla in diskbänken om något eventuellt ätbart, upp i fåtöljen, snappade snabbt åt sig erbjudet Dentastix och drog iväg under nåt bord för att få vara själv med det. Med andra ord: tillfrisknat.

Under hela detta sjukdomsdygn kunde mattens huvud inte koppla av den lilla hunden. Inte mycket vettigt blev gjort. Det fanns en oro att den lilla vilda pudeln i sin vildhet slafsat i sig lite för mycket fönsterputsmedel (även om flaskan var tom) och drabbats av förgiftning. Men det var nog ändå en muskelsträckning eller något ledproblem för nu är han som vanligt igen. Matten har fått testa sin veterinärförmåga, den är inte stor. Hon är i alla fall lite nöjd med att ha kontrollerat hundens temp. Den lilla pudeln tyckte inte att det var det roligaste han gjort.