HURRA!

Idag fyller jag tre år. Grattis till mig och mina kullsyskon Monya, Drutt och Koffie! Här har jag firat med lammfilé till middag, åt lite för fort, spydde upp en del. Fick senare extragott hundgodis och har strosat runt efter matte för att beveka henne att GE MIG MER! Men jag var tvungen att fastna på bild först och sedan tränade vi lite med den klickande grunkan och en boll.
Ute duggar vårtecknen tätt just nu = traktorerna står som spön i backen här utanför ikväll. Isrivning på gatan, mastodontstora plogvallar vid infarten till vårt hus, inget för matte att ta hand om för det ingår i isrivningen att de fraktas bort av jättetraktorer. Precis när vi var ute på kvällsrundan körde de i skytteltrafik utanför vårt hus. I söndags däremot fick matte ägna tre timmar åt snöskottning. Hon var ganska mör efteråt och orkade knappt gå ut med mig.
Ett annat vårtecken är att jag för första gången på länge känt asfalt utan snö under tassarna igen en kort liten bit på kvällsprommisen. Och matte klampade ner i en jättevattenpöl med issörja i. Klantigt, säger jag bara.

En 3-årig pudelkille.

Hunddagisträff

Ser ni inte vad vi gör??? Det är ju mitt hunddagis som är i skogen. Vi har haft korvgrillning och provapå-aktiviteter idag, dvs igår för nu är det natt, på mitt hunddagis. Och jag och lillmatte och matte var där. Lillmatte körde skidor och det var meningen att jag skulle dra. VADÅÅ dra? man är väl ingen draghund heller. Nä, där fanns mycket kul att lukta på i spåret. De andra hundarna och deras mattar försvann så fort så det var ingen idé att hänga på där tyckte jag och tog det lilla lugna. Förresten hade jag ingen dragsele först heller, så det så, vi tog i a f ett varv på ett par km. Men sedan hängde de på mig en så´n där dragsele också. Och lillmatte sa DRA och stakade på med sina skidor och stavar. Varför ska jag dra åt ett annat håll än där matte är? Lillmatte fick vända efter 100 m, då drog jag ordentligt för där var ju matte!

Mollstämning trots solskenet.

Strålande solsken från en nästan molnfri himmel, minus 2 grader. Vi tog en promenad på träsket, lite jobbigt för husse, som är lite stel, i skoterspåren som var mjuka efter gårdagens snöfall. Väl hemma igen besteg jag och matte Mount Nelsson på vår baksida. Detta berg finns bara denna årstid och tillverkas av traktorerna som plogar snö häromkring. Här nedan kan ni beskåda mig på toppen med våra grannars villor som bakgrund. På förmiddagen har matte ägnat sig åt pudelvård, ett intresse som jag inte delar med henne. Stora saxen kom fram, jag gjorde mitt bästa för att komma undan och ser därför nu ut som en svamp, med höger framben bredare än vänster. Matte överväger Continental som ett alternativ, då tar man bara klippmaskinen på benen (delvis) och det har hon räknat ut är mycket enklare än sax. Därför har jag nu trots allt ganska mycket päls på rumpan.

                                                                                                                                                               

Gårdagen blev en sorgens dag. Mattes unge släkting (som skadades svårt i en olycka för knappt ett år sedan) orkade inte kämpa vidare längre, utan slöt sina ögon för evigt på eftermiddagen den 20 mars. Vi tänker på honom, och vi tänker också på att det blev samma dag som min kullbroder Drutts unge lillhusse gick till den eviga vilan för två år sedan. Sov i ro båda två.

Schäferkilleangrepp

Helgen började bra för min del igår. Flera timmars umgänge med ett antal pudelkompisar i varierande storlek. Pudelpromenad i vår lilla stad med fika på hundcafét och pudelklubbsmöte. Tror ni man fick sitt lystmäte när det gäller pudelkontakt eller? NÄÄ, inte fick vi rejsa nå´t inte, passade inte där vi gick. Man fick bara träna på att inte umgås på närmare håll. Hur lätt tror ni det är när pudeltjejerna luktar så gott? Tröttsamt, måste jag säga. Knoppade in hela efermiddagen sedan.

Med lite god vilja kan man se pudlarna Twix, Nelsson, Mira, Martin, Moa och Joppe.

Idag märkte jag direkt att vi skulle ut. Och äntligen blev det skogen igen, med sällskap av labben Meija och UTAN koppel och långlina. Matte måste ha drabbats av minnesförlust eller nåt, men kanske ändå inte, hon körde ju faktiskt bilen ut till skogen på andra sidan stan, där det inte brukar vara några skotrar. Vi följde en fin plogad skogsväg där vi brukar gå. Det var härligt att sträcka ut. Så blev vi plötsligt kopplade och strax därefter dök en lös schäferkille upp. Imponerande, må jag säga. Höll mig till matte när han kom närmare. Skälle lite för säkerhetsskull. Och det var det dummaste jag gjort idag för plötsligt flög han på mig helt utan anledning. Det var inte kul att ligga under en morrande och bitande schäferkille. Matte höll på att få hjärtsnörp, likaså hon som hade hand om schäfern men inte ägde den. Hon lyckades i a f slita undan honom och la sig ovanpå honom. Jag kände mig mörbultad och lite rädd. Vi vände och gick därifrån. Sedan fortsatte vi ut på ett fält. Då hade jag glömt schäferkillen och fick vara lös igen. Vi lekte med vanten, och rejsade runt i snön en stund innan det blev dags att återvända hemåt. 

                                                                                

Utanför hundramarna

Ikväll fick pudelkillen regera ensam i hemmet. Det gjorde han från en plats inklämd under hallbyrån, en tydlig markering att han inte var nöjd med sakernas tillstånd. "Ska ALLA åka utom jag?"
De tvåbenta var på konsert. Den yngsta stod för musiken, de två äldre för lyssnandet. Ja, nu var ju den yngsta inte helt ensam om att stå för musiken. Hon hade god hjälp av ett åttital andra ungdomar samt ett antal musiklärare. Det var fyra blåsorkestrar från musikskolorna i vårt närområde som hade sammanstrålat till en gemensam konsert. Jag måste säga att man blir imponerad. Vilket tryck! Vilka förmågor! Vilka fantastiska solister - de inte bara trakterar sina blåsinstrument utan tenorsaxofonisten hade också en härlig stämma i en Duke Ellingtonlåt och en av flöjtisterna sjöng solo med framgång i danslåten Sway. En annan flöjtist spelade solo i Fluxa (?) - ett fint flöjtnummer.
Man kan lugnt säga att en pudelkille med koll på omvärlden inte hade passat så bra i detta sammanhang!

Hej mitt vinterland!

Så här fint var det i början av sportlovsveckan i Björkliden. Lillmatte och hennes kompis ägnade sig åt slalom hela dagarna, ja det blev väl en del fika och godisätande också, matte och jag promenerade en hel del, husse hängde med då och då. I år försökte vi på nytt att till fots ta oss via skoterspår/skidspår till Rallarkyrkogården i Tornehamn men husse gav upp efter nå´n km så då vände jag o matte också. Vi hann i a f möta ett antal skidåkare med hund så jag hade en del att göra. Och därutöver var det många skidåkare och annat löst folk att ha koll på så fort man steg utanför dörren till vår stuga. Och förresten även när man var inomhus. Matte undrar igen om det egentligen inte är en draghund jag är, med specialite att skälla på allt och alla. Det gjorde i a f de 20-30 draghundar som vistades i hundgård i närheten av vår stuga. Man kunde inte passera ens uppe bland fjällbjörkarna på andra sidan vägen utan att de där snöälskande draghundarna samtliga ylade så det stod härliga till. Ja, jag kan erkänna: jag hjälpte till lite jag med.

Draghundar förrester: vi fick beskåda dem på nära håll in action vid ett par tillfällen då de kom förbi med sina slädar efter sig i flera ekipage om 4-6 hundar som drog för allt vad de var värda. Häftigt!

                                 

  Klart man måste sträcka på sig så man kan se vad som händer.

                                  

  Mot slutet av veckan såg det ut så här utanför vårt fönster.

                                  

Och vad är då bättre än att ta en tupplur invid gardinen?

Sista dagen kom solen tillbaka igen och även matte vågade sig ut i backarna med hyrd utrustning. Det resulterade i träningsvärk ett par dagar senare. Så går det när skidåkarmusklerna bara tränas en gång per år. Det kunde ha varit värre, lillmattes resesällskap körde in i ett träd sista dagen och gjorde en rejäl vurpa. Hjälmen bidrog säkert till att skadorna begränsades till några svullnader här och där men inget allvarligare.

                                   

 Man kan väl få fika och stå på ett renskinn även om man nu inte åker skidor? Fast jag tyckte att de där skinnen luktade bra mystiskt.

               

Snöhögar på parkeringplatsen är bra ställen att leka på. Matte hade med sig en kampleksak (gammal vante). Tur man är vig, lättare än matte och mycket snabbare så man kunde hämta den .