Schäferkilleangrepp

Helgen började bra för min del igår. Flera timmars umgänge med ett antal pudelkompisar i varierande storlek. Pudelpromenad i vår lilla stad med fika på hundcafét och pudelklubbsmöte. Tror ni man fick sitt lystmäte när det gäller pudelkontakt eller? NÄÄ, inte fick vi rejsa nå´t inte, passade inte där vi gick. Man fick bara träna på att inte umgås på närmare håll. Hur lätt tror ni det är när pudeltjejerna luktar så gott? Tröttsamt, måste jag säga. Knoppade in hela efermiddagen sedan.

Med lite god vilja kan man se pudlarna Twix, Nelsson, Mira, Martin, Moa och Joppe.

Idag märkte jag direkt att vi skulle ut. Och äntligen blev det skogen igen, med sällskap av labben Meija och UTAN koppel och långlina. Matte måste ha drabbats av minnesförlust eller nåt, men kanske ändå inte, hon körde ju faktiskt bilen ut till skogen på andra sidan stan, där det inte brukar vara några skotrar. Vi följde en fin plogad skogsväg där vi brukar gå. Det var härligt att sträcka ut. Så blev vi plötsligt kopplade och strax därefter dök en lös schäferkille upp. Imponerande, må jag säga. Höll mig till matte när han kom närmare. Skälle lite för säkerhetsskull. Och det var det dummaste jag gjort idag för plötsligt flög han på mig helt utan anledning. Det var inte kul att ligga under en morrande och bitande schäferkille. Matte höll på att få hjärtsnörp, likaså hon som hade hand om schäfern men inte ägde den. Hon lyckades i a f slita undan honom och la sig ovanpå honom. Jag kände mig mörbultad och lite rädd. Vi vände och gick därifrån. Sedan fortsatte vi ut på ett fält. Då hade jag glömt schäferkillen och fick vara lös igen. Vi lekte med vanten, och rejsade runt i snön en stund innan det blev dags att återvända hemåt.