"Jag bara förbereder mig, -reder mig, - reder mig..."




I bästa utställningsform!

 
Jag förbereder mig för morgondagens utställning. Det gör jag genom att vila mig i form i mattes säng. Jag har beordrat henne att skriva i bloggen åt mig under tiden. I morgon är det pudelutställning. HÄR. Ja, inte hemma hos oss precis även om jag och lilla söta K mycket väl skulle kunna ha en egen utställning så snygga som vi är, utan i sta´n. Jag tänkte chilla lite hemma istället. K tänkte faktiskt samma sak fast chillar nog i ett lite högre tempo. Ja, ja, jag vet. Jag skulle utklassa alla andra om jag var med i ringen, jag har ju sommarfrilla med bollar runt fotlederna, och min färg är vackert brun runt ögonen där jag har mina glasögon. Mina vinklar, särskilt de i bak, är i toppform. Och jag har en klädsam rondör som kan charma vilken domare som helst. Mitt temperament är också det absolut bästa: ta det lugnt, kolla in gräsmattan under tassarna, hälsa på domaren lite lagom med att hoppa upp, kanske skälla lite om det är många konkurrenter. Och mina rörelser är lite lagom pudliga, jag brukar lunka på, kollar in matte lite om det behövs, håller svansen snyggt i en kringla mot ryggen, och ställer vant upp framför domaren. Jag bits inte, i alla fall biter jag inte pudeldomare.

Matte förbereder sig också. Hon ska vara FUNKTIONÄR som det så vackert heter, tror hon. Det hon i själva verket ska göra är att sälja fikabröd och varm korv eller vad det nu kan vara som finns där. Och så ska hon kolla in de där som jag lätt skulle konkurrera ut om jag vore där. De som har osynliga snoddar i huvudpälsen, rak päls fast pudlar naturligt har krullig päls, fint rakade nosar fast det egentligen växer päls där också (ja, ja, min nos är också rakad i a f nästan), och rör sig så där stolt och fjolligt med trippande pudelsteg som lilla söta K gör när han är på det humöret och befinner sig i utställningsring.

Lycka till säger jag, till alla mina pudelkolleger här i norr. Var glad att ni slipper möta MIG i ringen!

Sommarhälsningar från Nelsson

Ville bara visa att vi nu har en SUPERGATA,
slät asfalt så långt ögat når, inga stora djupa
gropar den här sommaren..

Meija

Bästa kompisen Meija

Idag den 10 juni 2012 har pudelkillarnas absolut bästa kompis Meija somnat in för evigt, 12 år gammal. Matte sörjer med Meijas matte och husse. Meija var en labradordam ända ut i tårna. Vänlig, alltid glad och viftade jämt på svansen, älskade allt ätligt och oätligt vilket många gånger ledde till besök, behandling och övernattning på djursjukhuset. Många gånger har hennes matte trott att slutet var kommet, men så har Meija piggnat till och fortsatt som vanligt. Älskade som den sanna labrador hon var att bada. Året runt, i allt som kunde tänkas vara vått - vatten eller dy, ispölar och tjärnar, plusgrader eller minusgrader - det gick att bada i alla väder och i allt blött.

Pudelkillarnas erfarenheter av andra hundar är i stor utsträckning erfarenhet av Meija. Båda har som valpar hängt i hennes öron och som ynglingar uppvaktat henne lite väl intensivt. Denna väna och tålmodiga dam har aldrig sagt nej, bara försökt hålla sig undan, vilket kanske inte alltid varit så bra för pudelkillarnas uppfattning om det täcka könet.

Här kommer en bildkavalkad från pudelkillarnas alla möten med Meija. Skogen, isen, vattnet, promenader, trädgården, umgås inomhus - många är tillfällena då Meija och pudelkillarna träffat varandra.

 

                          



En favoritplats - i vattnet.

Sista gången vi träffade Meija var häromdagen då vi tog kvällsrundan runt ICA i spöregn tillsammans. Vi säger tack till Meija för alla fina minnen och stunder tillsammans.


Long time no see

Det var ett tag sedan sist. Under tiden har matten tänkt ut massor med blogginlägg som ni kan läsa rubrikerna till och ev lite kortfattat innehåll i härnedan, kompletterat med några bilder. Resten får ni fylla i själva, använd bara fantasin, tänk på att matten är en surtant något till åren kommen, den ena pudeln lite långsam, tar en sak i taget, förhäver sig icke, den andra pudeln oerhört pigg, snabb, nyfiken och icke-skällig, lillmatten är en trött tonåring och hussens minne är risigt.

En vecka eller lite mer var det nog
Påskhelgen och veckan efter tillbringade de fyrbenta på denna plats http://www.bergsglantanshunddagis.se/2cf3fbda97ea4061a66a35f9725c5f82.html
där de för övrigt även vistas alla dagar som matten jobbar och lillmatten går i skolan. Under tiden passade de tvåbenta på att besöka Riu Palmeras, Playa del Inglés . Man kan ju undra vem som hade det bäst? De fyrbenta i slutstadiet av vårvintern eller de tvåbenta i den inte alltför varma Atlantluften.

I bakgrunden syns hotellet

Blivande agilitystjärna?

Den svarte fyrbente, även kallad Kairo, har med sin matte gått kurs i några veckor. Förberedande agilitykurs. Här verkar han ha varit riktigt i sitt esse. Nu tänker sig hans matte att fortsätta träna denna ädla sport. Pälsen har krympt rejält vid senaste besöket hos saxen - Kairomatten förvandlade ett pälsmonster till något storhuvat kortklippt-här-och-där-fluff - så utställningskarriären den här säsongen läggs nog på hyllan.

Traditioner är till för att följas

Valborgsmässoafton - Sista-april med Uppsalamått mätt - och första maj var det traditionsenligt orkester för lillmatten. Matten och hussen tog de fyrbenta med sig för att lyssna och njuta av marschmusik, vårtal och Vintern Rasat  i vår(?)kvällen respektive Internationalen och Arbetets Söner i 1a maj-vinden. För hu så kallt och blåsigt det var. Rena vintern!

Bodens Blåsorkester

En blåsig och iskall Valborgsmässoaftonskväll

Omorganisation
I hemmet. De fyrbenta har haft mycket att göra med att hålla koll på Snickaren när denne kompetente man bytt ut delar av köket och lagt nya golv i hallen och i lillmattes rum. Och ännu mer koll på matten när hon bar böcker och möbler en kväll i fyra timmar.

Äntligen!

Våren verkar ha kommit även till vår nordliga landsända. Nylandsbäcken som på sommaren är en liten tunn rännil som knappt syns, var för någon vecka sedan en tre meter bred, strid älv bräddfylld av smältvatten. Nu har den krympt igen men träsket har sin vana trogen svämmat över. Idag har de fyrbenta hjälpt matten att börja kratta gräsmattan. Tulpanerna har knoppar, krokusen är överblommad, scillan lyser blå och påskliljorna slår snart ut. Och idag blommar trädgårdens ensamma blåsippa under vinbärsbusken.



10 maj nere vid träsket.



5 maj snöade det hela dagen.

100 år.
Hänvisas till http://www.tankarinutid.blogspot.com/.

Är det våren? Betraktelse.

Inte mycket händer i de fyrbentas liv just nu. Den ena dagen läggs till den andra, ganska lika varandra. De dagar Den Äldre Matten är hemma blir det lite längre promenader på dagarna, nu när ljuset vänt åter och vi har haft en fin tid med lagom kallt och mycket snö. Fram till för ett par veckor sedan. Nu har vårvintern övergått i slaskväder, snödrivorna smälter ihop sanslöst fort och idag tittade tulpanbladen fram i mattens plantering och likaså påskliljornas blad skymtade i de ännu så länge meterdjupa snödrivorna, där det bildats en liten snöfri zon på 3 dm i diameter runt en trädstam där  påskliljorna kommer att blomma om några veckor.


En krokus tittade fram invid husväggen för någon
vecka sedan.




Så här mycket snö var det när krokusen syntes
därborta nästan vid stupröret. Regnmätaren
syns  framtinad som en turkos fläck
där i snödrivan.
Idag har snön dragit sig
bort en dm till från den låga muren i rabatten.
Där ser vi idag tulpanbladen.

 Idag kunde matten konstatera att bäcken har gått upp, åtminstone bitvis, så snart forsar det bort ännu mer snö.

Nelsson och Kairo har mycket att göra så fort de kommer ut. Plötsligt luktar det väl helt annorlunda ute, nu när fjolårsgräset dyker upp igen i vägkanten mer och mer ju längre bort snödrivorna drar sig. Och smutsiga som bara den blir de. Kairo som var till proffsfrisören (hon som drog till Göteborg för några veckor sedan och lämnade våra pälsmonster till sina mattars frisyrövningar i framtiden) för en månad sedan, han ser ut som ett skogstroll igen. Förhoppningsvis kommer hans unga matte att ta hand om hans päls inom kort. Kairo har förresten ikväll börjat förberedande agilitykurs, får se vart det bär hän. Kanske slutar vid förberedande.

På kvällspromenaderna kan vi nu beskåda en sällsynt vacker stjärnhimmel. Den Yngre Matten, som är astronomiskt intresserad, har lärt ut till Den Äldre Matten om Venuspassagen och de synliga planeterna och vi kollar nu av planeterna och nymånen när mörkret lägrat sig. Och i natt var det ett i särklass tjusigt norrsken.

Till sist några bilder från häromveckan, innan dagsmejan började och allt vackert vitt blev svartgrått.



Promenad på träsket i början av mars,
 husse följde med också.




Kairo i långlina kommer på inkallning.




Nylandsbäcken 5 mars. Idag var den öppen bitvis.



-Det finns intressantare saker än
matte att kolla in.



Nelsson har ordet

Först och främst vill jag ha sagt att det är MYCKET trevligare att gå ut med matte när inte Kairo är med. För första gången på länge slapp jag ha med honom i kväll. Matte och jag fick en rask tur utan en massa tjafs, jag fick strosa på i släpande koppel (jag har sagt det förut: matte tror hon har bättre koll på mig då än om jag är helt lös - ha, det är vad hon tror ja). Hur som helst så höll jag mig någorlunda i mattes närhet och kom när hon ropade i lite lagom tempo. Matte verkade i a f nöjd. Fast vi har inga bilder från vår alldeles egna promenad.



-Förut en dag, när det var lite mer mulet.
Nu är Mount Nelsson-Kairo mycket högre.



-Kolla, de har plogat gatan!

Och sedan vill jag klaga till högre makter: varför är det så FRUKTANSVÄRT mycket snö? Matte gör ju inget annat än skottar i stort sett hela tiden när hon är hemma. Och ja, vi fyrbenta gör vårt bästa och försöker hjälpa till så gott det går. Idag t ex, sprang vi hit och dit på mattes uppskottade infart och i snöhögen hon gjort till ett riktigt Mount Nelsson-Kairo. Det berget är nu 70-80 cm högre än taket på hammocken som bidar sin tid i snödrivorna. Och är vi inte ute och störtar runt i snön så övervakar vi mattes arbete inifrån vår utsiktsplats i fåtöljen vid fönstret.

-Man kan ju knappt se vårt hus där i snödrivorna1

Matte får ibland lite dåligt samvete över allt skottande. Det tar ju från HUNDTIDEN så då hittar hon på något åt oss inne när samvetet blir för tungt och lillmatte varit alltför absorberad av sina läxor och skoluppgifter under alltför lång tid och nästan glömt att vi finns. T ex har vi tränat igen på att sitta i en låda. Det är ingen match om ni frågar mig, men Kairo tyckte att jag tog för stor plats.

-Man KAN sitta i ett tvättkorgslock!

Till sist kan jag inte låta bli att visa några till bilder från vår snövärld. Tur man har bra luktsinne så man hittar hem, för snart ser man inte vårt hus bakom alla snödrivor.

Vår gata häromdagen.
Fast sen har det kommit ännu mer snö!

-Därutanför det högra fönstret ser man toppen av
Mount Nelsson-Kairo.

-Och här ser man utsikten från toppen
av Mount Nelsson-Kairo.

Vinterskog

Äntligen fick pudelpojkarna rejsa i skogen igen med sin ständiga kompis labradåran Meija. Meija börjar vara lite till åren kommen (snart 12 år) och hänger kanske inte alltid med i svängarna när särskilt den Unge Ystre drar igång. Dessutom är hon alldeles för snäll och säger ALDRIG ifrån när killarna blir alltför närgångna. Idag var det koppelfritt för Nelsson och Kairo fick ha långlinan.  Knappt en timme längs en obefolkad skogsväg, utan trafik, 4-5 minusgrader och strålande sol. Det var bara den varma chokladen och bullarna som saknades!




Tittar man MYCKET noga ser man tre hundar i hundklumpen.

 

Nollgradigt! Inga vintertäcken!

Äntligen händer det något i pudelkillarnas tillvaro igen. Eftersom det idag var i det närmaste blidväder med nollgradigt och nästan sol så blev det några timmar utomhus. Vi började med nästan en timmes koppelpromenad med labradåran Meija och hennes matte och husse. Bara det var jobbigt nog, åtminstone för Kairo som hade ett väldigt sjå att kolla upp varför hon luktade så bedårande gott.



Så blev det en stunds lek i trädgården med matte, långlina på för Kairo för att minska risken för utbrytarförsök. Kairos egen matte behagade också titta ut så småningom och då flyttade vi oss ner till träsket och skoterspåren. Där blev det inkallningsträning och sitt-stanna-kvar-träning för båda killarna. Kairo i långlina, Nelsson med släpande koppel. Och båda hade fokus på sin respektive matte, och kom så snällt på inkallning i flygande fläng. Kanske för att störningarna just då var mikroskopiska. D v s inga andra hundar ute, enstaka skotrar på avstånd. Och så kom vi hem med två snömonster!



Tänk vad lite köttbullar kan åstadkomma!