Händer något eller?

Vad händer i pudelvärlden undrar ni kanske? Svaret är enkelt: ingenting. Det är helt alldeles sant. Vi får absolut inte göra någonting alls. Inte ens Gruvberget har vi varit till på länge. Nä, matte bara skottar snö hela tiden, eller lagar mat eller äter. Eller sover för den delen. Eller handlar. Kanske har hon jobbat lite på sitt jobb också nån dag eller så. Och idag blev jag upplurad på trimbordet. Bara kardad men ändå. Häromveckan var vi i o f s in till sta´n. Jag tvingades in på Vacker Tass/Arken Zoo och fick klippa klor och raka snoken medan lilla K fick mysa på ute i butiken och kolla in Intressanta Saker och Vackra Tikar. Och om vi mot förmodan får göra något så är det alldeles för kallt och man måste gå på tre ben eller också spösnöar det.

Jag provar min nya hundsäng. Den prasslar.



Vi busar lite på uppfarten medan matte skottar.




Vi kollar så matte inte rymmer medan hon skottar snö.

En hel dag ägnade matte åt att greja med fönstren. Något så helt onödigt om ni frågar mig. Man ser ju ändå ut även om det är lite smutsigt och lite damm och spindelväv har väl ingen dött av. Och vem bryr sig om julgardinerna sitter uppe ett par år i rad eller så? Inte jag i a f. Nu har matten i a f bytt gardiner i kök och vardagsrum och putsat fönstrens insida också. Jag tyckte de gamla gardinerna var minst lika bra som de nya, men matte hävdar att vi behövde mer julkänsla här hemma även om julhelgen var slut.

Julgardiner och julduk på plats i köket,
mer julkänsla enligt matte.

Förstår ni? Bra gardiner! Varför byta?

Idag (alltså innan det blev natt, så egentligen borde det stå igår) var det ett väldigt egendomligt väder här. Jag menar bara att först så snöade det i en vecka. Sedan blev det smällkallt undel alla juldagar och vi kunde knappt gå ut, jag tvingades till det förb-e täcket och vägrade nästan följa med. Nu blev det plötsligt PLUS-grader idag och 1 dm blötsnö blev belagd med ett pansartäcke av is, regn och hagel. Hur kul är det på en skala? Vid horisonten tornade en blysvartgå himmel upp sig mot Gruvberget som helt enkelt bara försvann, senare blev himlen dessutom röd i nederkant. Mycket märkligt allting.

Här är vi i a f, kameran ljuger om himlens färg där borta vid
vägens "slut". Där ska man se Gruvberget i vanliga fall, men
nu bara en svart ridå. Men mattes busskur syns. Där
brukar vi möta henne eller lillmatte ibland.

Morsning! Nu ska vi ha vår skönhetssömn så vi orkar med att fira in det nya året hos mattes kompisar./Nelsson. (Även kallad Pälsson, Skällsson, Gnällsson, Snällsson).

Vädrets makter

Pudel och vädrets makter har inte varit överens sista tiden. Det är ingen ordning på vintern här. Ena dagen - läs för några dagar sedan typ förra helgen - tog vi en prommis längs med träsket på ett ställe där vi inte går så ofta. Pudlingarna och jag var lite undrande - var det vatten eller var det is vi såg på?

Tittade man åt andra hållet så blev det lite tydligare: Is.

Och så fortsatte vi längs stranden, bort förbi Meijas hus. Det har varit så varmt så vatten trängt upp ur marken som är kall och så frusit till på många ställen, eller hur det nu uppkommit. I skogen där vi gick en annan dag var det svallis på stigarna som var som frusna bäckar. Så även här längs träskets strand. Här brukar det vara lite fuktigt på sommaren och man kan bli lite blöt om fötterna om man har otur, men det brukar gå att ta sig fram i t ex sandaler i a f. Men nu  --- ett mindre fält av svallis som liksom rinner ut i sjön. Bara att gå runt.



Svallisen "rinner" ner i sjön. Vi brukar gå här, rakt över, strand-
kanten fortsätter egentligen där bakom Nelssons rygg ungefär.



Senare i veckan har det blivit ännu varmare. Nu har träsket gått upp igen. Och dimman har legat mer eller mindre tjock över sjö och skog. Men är man Pudel så måste man ändå ut. Och matten sliter sitt hår för det är sand överallt inne. Man dammsuger, hundarna kommer in och så är det dags igen.



Dimma över träsket häromdagen.



I morgon blir det kanske Gruvberget (för vilken gång i ordningen?) igen. Fast vi var där idag också. För ovanlighetens skull tog vi oss runt i terrängspåret, i god ordning. Matte sprang INTE, Nelsson i koppel, Kairo i långlina. Och ett antal svallis-områden fick vi passera. Kairo förstod att hålla sig på sidan, Nelsson plågade sig över isfälten. Matten klafsade också på vid sidan.

Och idag har vi fått veta att Nelssons kullsyskon Drutt och Koffie, de två svarta i kullen, båda somnat in för evigt av olika anledningar. Nu är kvar de bruna, Nelsson och Monya. Vi sänder många tankar till Drutts och Koffies familjer.

Oktober

Ja den månaden är slut och pudlingarna har gjort sina vanliga rundor, runt ICA, kiosken-svängen, hundtoaletten/fotbollsplan,  industriområdet, träskstranden, Övre Torpgärdan, diverse Gruvbergsstigar o -terräng, gräsmattan och tillbringat X antal dagar på hunddagis. En helt vanlig månad alltså. Sista delen av oktober bjöd på rejäl kyla, neråt  minus 15 några dagar och pudrat med frost. Träsket la sig med blankis. Och så kom tisdagen med kraftigt snöfall, stigande temperatur, regn och isgator med smältvatten ovanpå. Nu har vi plusgrader igen och träsket har gått upp igen bitvis.

Vi har alltså varit lite här o där i närområdet som synes på bilderna härnedanför.

Gruvberget, tur det finns nära. Vart skulle vi annars ta vägen för våra skogspromenader?


Gruvberget, sitta på stubbar - det är vi bra på.





Och den här kontrollen har vi i alla fall hittat.
Finns det fler?

Närområdet - gräsmattan är bra till mycket. Ibland kastar matten ut Frolic. Eller hundleksaker, fast då blir letandet inte lika intensivt.

Vad gömmer sig där bland löven månntro?

 Gruvberget igen. Den här gången gjorde lillmatte oss sällskap. Och Nelsson hade den goda smaken att dra iväg på ett eget litet äventyr, två gånger till o med. Han var lös och Kairo i långlinan. Och plötsligt utan förvarning drar Nelsson iväg i 100 knyck utför stigen, över kalhygget o ner bland storstenen neråt vägen. Vi såg honom hela tiden men jädrar, aldrig sedan den gången han drog efter en snöskoter har jag sett honom springa så fort och målmedvetet. Han kom tillbaka igen ganska fort, inhöstade en liten bit Frolic som tack för att han kom tillbaka och drog snabbt iväg igen till samma ställe. Men då blev det koppel på sedan. Och inte kunde vi förstå vad som lockat så när vi gick ner o kollade.


"Ja, jag lurar dem liiite och håller mig i
bakgrunden men snart drar jag
iväg nerför stigen", tänker nog Nelsson.




Frolic till alla?




Lillmatten, tillika hårdrockaren, med Kairo.

 En dag förra helgen gick vi en runda som vi tar ibland när matten är less på de vanliga. Den runt travet och förbi Arenan. Den tar dryga timmen i någorlunda god fart. Och på slutet lite posering vid travhäststatyn. Nelsson tittade misstänksamt upp på den och skällde sedan lite på prov.

För ett par veckor sedan var det så här vackert ner mot träsket. En riktigt fin oktoberlördag. Vi tog fika med ner till sjön och drack det där. Hussen hade rullatorn, pudlingarna fick gå i mikrofart.


Svartbyträsket en oktoberlördag.



Ledig fredag.

Ledig måndag är utbytt mot ledig fredag och idag purrade matte oss med frukost redan kl 8. Det är vi inte vana vid, i a f inte när matte är ledig. Sedan blev det lite jäktigt för matte för hussen behövde hjälp med en del saker men så kom vi iväg ändå. Det visade sig att vi skulle till stan. Och det var ju trevligt med en runda runt city medan husse blev vacker i hår och skägg. Vi hann med ett besök i parken vid Kungsbron också. Där tyckte matte att vi kunde posera lite som statyer.

Det kom ett litet gäng fyrbenta
utanför bild till vänster.

Efter poserandet hämtades husse upp igen och kördes vidare till sina egna aktiviteter. Vi andra åkte hem igen och busade på gräsmattan en stund. Matte gick in och ut några gånger och till slut hade hon tydligen bestämt sig för att vi INTE skulle in. Så det blev bilen igen. Nu blev vi riktigt taggade för matte styrde kosan mot Gruvberget och upp längs den något risiga grusvägen efter allt regnande. Väl framme försvann  matte i skogen och lämnade oss i bilen. Som tur var kom hon tillbaka igen och vi fick äntligen komma ut. Det blev en liten tur i blåbärsriset mellan de slippriga stenarna, lilla K i långlina som genast började trassla förstås, jag fri såsom fågeln. Så värst långt gick vi inte. Matte gruffade över att hon var trött och hungrig.
Tillbaka till bilen och matte formligen tvingade in mig medan lilla K fick stanna utanför. Så orättvist. De gick iväg och jag såg nog att han fick spårsele och spårade som en raket rakt upp i skogen. Snart kom de tillbaka och det blev min tur. Jag gillar verkligen det där med spår. Snoken i backen och framåt. Inte så fort, man måste ju njuta också. Hörde att lilla K fullkomligt struntade i leksakerna som låg i hans spår, men framåt kom han och köttbullen på slutet hittade han. Jag kan väl tycka att det där med apportpinnar eller vad det heter kan man vara utan fast för mattes skull tittade jag lite på nå´n av dem och lyfte upp en. Men spårade som attan gjorde jag. Och köttbullen kom jag minsannn fram till.

Vi protesterar mot för korta spår!
Och att man måste sitta här bak i bilen.



Tur vi har den här i a f!
Snygg bil i fin spårskog.

Nu har vi parkerat matte vid tangentbordet och själva slaggar vi gott på golvet, hälsar Nelsson. 

Träsktrollen blir pudlar igen.



Gruvberget, vid Kulturområdet.
Omöjligt att få båda att titta åt samma håll samtidigt.


På sistone har vi utökat skogsaktiviteterna rejält jämfört med resten av sommaren och hösten. Flera gånger på några veckor har träsktrollen besökt den relativt närbelägna skogen på Gruvberget. Det har en massa annat löst folk och vidhängande fyrbenta också gjort, blev vi varse idag. Rena autostradan med trafik, folk och hundar. Kanske bidrog dagens vackra höstväder till folktätheten.
Inga bilder från idag, men pudelkillarna såg väl ungefär likadana ut som förra gången vi var där. Eller om det var förrförra gången. Det var då matten tyckte att det var dags för lite spårträning igen. Kairo fick ett kort spår med några leksaker i, Nelsson ett rätt kort också med spårapporter. Matten tänkte sig dock inte riktigt för när hon la ut spåren så Nelsson stackarn började bakspåra matten i Kairos spår, eller ja hur man nu ska säga. Men när matten visade på spåret hittade han alla fyra apporterna och markerade varenda en. Matten glad. Lilla K travade glatt på i sitt spår, hittade sina leksaker, eller åtminstone nästan, och hade gladeligen spårat en bra bit till verkade det som.



Nackdelen med en inte alltför snabb (mobil)kamera. Kairo
är snabbare än kameran, men långlinan var inte lika snabb..



Här kommer de i a f i full fart vid inkallning.

Pudlingarna har blivit friserade igen. Förra lördagen träffade Kairo proffset Anna som fick rätta till den något egendomliga frisyren han hade innan. K ställdes sedan ut i Täfteå dagen efter. Framgången uteblev dock, trots hans vackra uppenbarelse i en tight T60, söt som sockerstrut, vilket man kanske inte kan säga om den något trulige Nelsson. Han har under denna helg genomgått en förvandling från träsktroll till Välansad Pudelherre i Sina Bästa År. Eller Egensinnige Nelsson, mattes favoritpudel. Matten har själv hållit i klippmaskin och sax. Pudeln har slingrat sig på trimbordet, men så småningom växte det trots ormandet fram en Vacker Pudel.

Och varför kan de inte stå still tillräckligt länge lika fint båda två?
För dagen nyklippt Nelsson, Kairos klippt för en vecka sedan.

Och inte blev det bättre när man platsade dem.

Pudelsommar

Pudlingarnas sommar har mest varit att chilla på gräsmattan. Lillmatten har varit bortrest stor del av sommaren och matten har inte riktigt hunnit med att aktivera de fyrbenta i den utsträckning hon egentligen hade velat göra.



Lilla K ligger gärna i "rabatterna".

 Några turer i skogen har det i a f blivit, Nelsson lös och lilla K i långlina. Det har funkat bra. Däremellan mest då gräsmattan där Nelsson i sommar helt klart inmutat sin vrå av världen och ljudligt upplyst alla andra om vem som bor här. Lilla K har hängt på men är inte lika högljudd som herr N, faktum är att lilla K  för det mesta håller klaffen. Även när herr N gal som en galning. Lilla K är också ett föredöme när det gäller att komma på inkallning, åtminstone i trädgårdsvarianten. En vanlig variant är att båda intagit en utsträckt position i skuggan på gräsmattan. Så uppmärksammar herr N något i omgivningen som snabbt får honom på benen (han är annars en mycket sävlig pudel), han springer vilt skällande till stakethörnet och vrålar ut sina åsikter. Lilla K hänger på i sprinterloppet men håller oftast snattran och när den luttrade matten gal från trappen "KOM HIT" och visslar då vänder lilla K på en femöring och störtar tillbaka medan herr N har knäck i lurarna och fortsätter sin konsert vid staketet tills dess att matten anlänt och med mordisk stämma och hemsk uppenbarelse talar om för herr N vad som gäller. Då tystnar herr N och slänger sig ner på grusplanen och spelar underdånig.

Lilla K är snabbare än kameran  och
därmed omöjlig att fånga på bild
mitt i hoppet.

Ibland har matten ändå bestämt sig för att låta pudlingarna göra något mer än bara chilla. Idag t ex åkte merparten av agilityhindren fram. Matten byggde (helt utan kunskap) en bana av säcktunnel, hopp genom ring, hopp, 6 pinnar slalom och en kort tunnel. Och så fick man kryssa mellan hammock, trädgårdsbord, dammen och äppelträden också. Både herr N och lilla K var mycket intresserade av bygget och provade säcktunneln nästan innan den kom på plats. Men sedan krävdes ett idogt övertalningsarbete att få dem på träningshumör. Så småningom blev det dock några vändor och alla var glada och nöjda. Nöjdast var nog dock lillmatten som tilbringat dagen i soffan med en hals som inte tillåtit tal och en antydd feber.
Ikväll har matten för första gången denna sommar använt trädgårdsslangen för att fylla på den nästan uttorkade dammen. Pudlarna, och då främst lilla K, var mycket intresserade även av denna företeelse. Därför är lilla K nu ganska blöt.

En annan dag tog matten med pudlingarna längs träsket. Där händer nästan alltid något, är det inte översvämning så kan någon fågel eller fisk alltid höja stämningen. Eller också en bisamråtta - fast det var längesedan som boxern lyckades fiska upp ett skelett från ett sådant djur och hon såg ju rätt rolig ut när bara bisamråttans svans stack ut ut hennes mungipa. Denna kväll blev det dock en andfamilj som fångade pudelkillarnas intresse. Så till den milda grad att badkrukan herr N vågade sig i vattnet ända upp till magen, och lilla K var inte långt efter han heller. Sedan blev det bad hemma.



Lilla andfamiljen ådrog sig viss uppmärksamhet.



Herr N vågar sig på att blöta ner tassarna.

Nog är de lockande, änderna!

Herr N brukar inte vara så här modig, det är lilla K som
brukar blöta ner sig och inte räds vatten.

Under sommaren har pudelkillarna också gjort en biltur runt omgivningarna med matten och hussen. Det regnade rätt mycket den dagen. Men när sällskapet befann sig i Granudden var det uppehåll och killarna fick posera i hamnen. Det är det som gäller numera för hussen och matten: bryggsegling, om ens det. Ut på bryggan för att titta på båten kom vi i a f.

Granudden.

Tre killar vid Granudden, Luleå waterfront i bakgrunden.

Och nu börjar matten snart jobba, en dag kvar, men pudlingarna har semester en vecka till med lillmatten som äntligen kommit hem efter sommarens alla äventyr.

Hunddagar och Pudelträff



Nyfriserade



Matten och pudelkillarna har varit strängt upptagna i två dagar. Tisdagen hade matten bestämt sig för att nu skulle pudelpojkarna friseras upp ordentligt men dessförinnan skulle de få en skogstur. Sagt och gjort. Sällskapet packade in sig i Volvon, utrustade med långlina, köttbullar, Frolic, leksaker och vatten för alla. Färden gick som så många gånger förr till Gruvberget. Där möttes sällskapet av en gök som kokoade så det hördes över hela skogen. Riktigt roligt att höra tyckte i a f matten. Vad pudelkillarna tyckte behöll de för sig själva för en gångs skull, åtminstone den Brune brukar ju gala för minsta lilla.

Det blev en 40-minuters promenad i solskenet och bland myggen med herr Brun fri såsom fågeln och unge herr Vilde Svart i långlinan. Båda gillade dock köttbullar och kom varje gång på inkallning. Så hade matten planerat att avsluta det hela med en liten träningsomgång i skogen. Hon har hört talas om, och vid några tillfällen även praktiserat under kunnit ledning av Brukspersoner, uppletanderuta (eller vad det nu heter). Matten trampade runt en stund och pudlingarna fick titta på uppbundna vid ett träd. En gammal vante kastades ut. Kairo fick börja ( i långlina, matten ville inte ha en vildpudel i skogen), han hämtade in vanten som om han aldrig gjort annat. En leksak till kastades ut, men nu hade lilla K hittat nåt intressantare att göra och struntade fullständigt i leksaken. Herr Brun fick istället pröva lyckan, han lommade ut, tog upp leksaken, släppte den och kom tillbaka till matten och tittade uppfodrande på henne för att få en köttbulle. Man kan säga att han inte var på hugget.

Sällskapet for hem igen och sedan fick matten ett sammanbrott när hon upptäckte att långlinan inte var med hem. Bara att bita i det sura äpplet och åka tillbaka för att hämta den.



Det går knappt att fånga Kairo
på bild i rörelse för han är så
vansinnigt snabb.



 Resten av dagen ägnades åt att bada, torka, raka, börja frisera herr Nelsson. Nelsson tyckte det var onödigt. Både Nelsson och Kairo fick öronen plockade och rengjorda också, Kairo var inte så intresserad av det. Onsdagen fortsatte i frisersalongens tecken. Nu var det Kairos tur att badas,  torkas och rakas. Han avskydde fönen. Och matten kände sig väldigt ovan vid denne lille svarte filur, det brukar vara K:s egen matte som sköter hans päls, men hon är bortrest. Tänk så olika de är, dessa två. Nelsson lägger sig tillrätta för att fönas torr, tassarna går rätt lätt att raka, nosen har han varit VÄLDIGT rädd om i 5 år och matten har inte klarat den delen av pälsvården förrän nu helt nyligen. Lilla yrhättan Kairo däremot, lätt att bada, nosen jättelätt att raka, men ack så bekymrad han var över fönen och för att inte tala om att raka tassarna. Där blev hussen tvungen att rycka in för att hålla i. Och så fortsatte det med klippning av båda.

Några av deltagarna i pudelträffen. Bättre bilder, tagna av andra,  finns
 på facebook och Pudelklubbens hemsida.

På kvällen bar det så iväg till Pudelträffen. Det var längesedan sist pudelkillarna träffade andra pudlar på detta sätt. Oj vad de var taggade! Där var ju tjusiga små pudeltjejer, tuffa pudelkillar och ett antal mattar och hussar. Tror det var sammanlagt 12 pudlar i alla färger utom röd och i alla storlekar utom toy. Det blev social samvaro vilket pudelkillarna uppskattade lite i överkant, matten vågade inte släppa dem lösa så kopplen fick hållas hårt. En kortare promenad och sedan lite ringträning. Här finns mycket att jobba på om K ska anträda utställningsringarna igen insåg matten. Han är dock en mycket vacker pudel med ett fint huvud och skulle kunna gå långt i utställningsvärlden tror i a f den här matten. Han har åtminstone två champions i sin kullsyskonskara. Och matten är liiiite stolt eftersom det var flera som verkligen uttryckte sig positivt om hans vackra utseende. Och så skryter matten lite till slut om flera positiva kommentarer om Nelssons klippning.







Pudelträffens äldsta deltagare, den värdige Akilles 14 år gammal, ur
San-Jo-Les första kull. Pensionerad agilitypudel..



Vakta trädgård

Vi vaktar för fullt, det var inte idag, men vi såg
likadana ut den där dagen.

Matte säger att idag har det varit sommarens finaste dag hittills. Jag är faktiskt benägen att hålla med, även om vi fyrbenta inte fått se så mycket annat än närområdet idag heller. Men vi tog faktiskt en tur längs träsket på förmiddagen och sedan har vi chillat i trädgården mest hela dagen. Matte, hon har jobbat och jobbat så svetten lackade, planterat balkonglådor och annat, friserat häcken mot gatan, lagat mat åt två- och fyrbenta.

Också full vaktstyrka häromdagen.

Ja chillat och chillat. Jag har skött mitt självpåtagna uppdrag som vakthund alldeles utmärkt om ni frågar mig. INGEN har passerat, pratat högt eller lågt, skällt i de närmaste tjugo kvarteren eller så, lekt eller gjort något annat utan att jag talat om med ljudlig stämma att här är det jag som vaktar och bestämmer vem som får göra vad. Jaja, matte har väl lite att säga till om också. Men inte Kairo och inte husse, lillmatte bryr jag mig inte om för hon är inte hemma. Kairo, han har mest ägnat dagen åt att kuta efter mig när jag kutar till staketet och skäller ut någon och dessemellan har han hjälpt matte med planteringarna, grävt ner och grävt upp sina tuggben på diverse ställen, tuggat på mattes skor, lekt vem-kan-springa-fortast-med-en-petuniaplanta-i-munnen-leken (den leken gillade inte matte), dykt ner i plantjordsäcken och gömt ett tuggben på toan när det inte fanns något säkert ställe ute.



Som tur var slapp vi äta den här konstiga maten som
matte och husse åt utomhus ikväll.


På kvällen fick vi middag ute och sedan fick vi äntligen gå en runda igen. Då fick matte plötsligt för sig att vi skulle TRÄNA, typ 10 minuter eller så, man ska inte ta i för mycket när man är otränad. Det blev lite platsliggning för mig och utställningsträna för Kairo och båda fick vi träna passivitet när den andre tränade. Måste säga att Kairo har blivit betydligt mycket bättre på det än förut. Och omgivningarna på Banverkets parkering är störande, folk, bussar, hundar och tåg. Klart att man inte kan hålla koll på matte då.


                      

"Jag bara förbereder mig, -reder mig, - reder mig..."




I bästa utställningsform!

 
Jag förbereder mig för morgondagens utställning. Det gör jag genom att vila mig i form i mattes säng. Jag har beordrat henne att skriva i bloggen åt mig under tiden. I morgon är det pudelutställning. HÄR. Ja, inte hemma hos oss precis även om jag och lilla söta K mycket väl skulle kunna ha en egen utställning så snygga som vi är, utan i sta´n. Jag tänkte chilla lite hemma istället. K tänkte faktiskt samma sak fast chillar nog i ett lite högre tempo. Ja, ja, jag vet. Jag skulle utklassa alla andra om jag var med i ringen, jag har ju sommarfrilla med bollar runt fotlederna, och min färg är vackert brun runt ögonen där jag har mina glasögon. Mina vinklar, särskilt de i bak, är i toppform. Och jag har en klädsam rondör som kan charma vilken domare som helst. Mitt temperament är också det absolut bästa: ta det lugnt, kolla in gräsmattan under tassarna, hälsa på domaren lite lagom med att hoppa upp, kanske skälla lite om det är många konkurrenter. Och mina rörelser är lite lagom pudliga, jag brukar lunka på, kollar in matte lite om det behövs, håller svansen snyggt i en kringla mot ryggen, och ställer vant upp framför domaren. Jag bits inte, i alla fall biter jag inte pudeldomare.

Matte förbereder sig också. Hon ska vara FUNKTIONÄR som det så vackert heter, tror hon. Det hon i själva verket ska göra är att sälja fikabröd och varm korv eller vad det nu kan vara som finns där. Och så ska hon kolla in de där som jag lätt skulle konkurrera ut om jag vore där. De som har osynliga snoddar i huvudpälsen, rak päls fast pudlar naturligt har krullig päls, fint rakade nosar fast det egentligen växer päls där också (ja, ja, min nos är också rakad i a f nästan), och rör sig så där stolt och fjolligt med trippande pudelsteg som lilla söta K gör när han är på det humöret och befinner sig i utställningsring.

Lycka till säger jag, till alla mina pudelkolleger här i norr. Var glad att ni slipper möta MIG i ringen!

Sommarhälsningar från Nelsson

Ville bara visa att vi nu har en SUPERGATA,
slät asfalt så långt ögat når, inga stora djupa
gropar den här sommaren..

Meija

Bästa kompisen Meija

Idag den 10 juni 2012 har pudelkillarnas absolut bästa kompis Meija somnat in för evigt, 12 år gammal. Matte sörjer med Meijas matte och husse. Meija var en labradordam ända ut i tårna. Vänlig, alltid glad och viftade jämt på svansen, älskade allt ätligt och oätligt vilket många gånger ledde till besök, behandling och övernattning på djursjukhuset. Många gånger har hennes matte trott att slutet var kommet, men så har Meija piggnat till och fortsatt som vanligt. Älskade som den sanna labrador hon var att bada. Året runt, i allt som kunde tänkas vara vått - vatten eller dy, ispölar och tjärnar, plusgrader eller minusgrader - det gick att bada i alla väder och i allt blött.

Pudelkillarnas erfarenheter av andra hundar är i stor utsträckning erfarenhet av Meija. Båda har som valpar hängt i hennes öron och som ynglingar uppvaktat henne lite väl intensivt. Denna väna och tålmodiga dam har aldrig sagt nej, bara försökt hålla sig undan, vilket kanske inte alltid varit så bra för pudelkillarnas uppfattning om det täcka könet.

Här kommer en bildkavalkad från pudelkillarnas alla möten med Meija. Skogen, isen, vattnet, promenader, trädgården, umgås inomhus - många är tillfällena då Meija och pudelkillarna träffat varandra.

 

                          



En favoritplats - i vattnet.

Sista gången vi träffade Meija var häromdagen då vi tog kvällsrundan runt ICA i spöregn tillsammans. Vi säger tack till Meija för alla fina minnen och stunder tillsammans.