"Jag bara förbereder mig, -reder mig, - reder mig..."




I bästa utställningsform!

 
Jag förbereder mig för morgondagens utställning. Det gör jag genom att vila mig i form i mattes säng. Jag har beordrat henne att skriva i bloggen åt mig under tiden. I morgon är det pudelutställning. HÄR. Ja, inte hemma hos oss precis även om jag och lilla söta K mycket väl skulle kunna ha en egen utställning så snygga som vi är, utan i sta´n. Jag tänkte chilla lite hemma istället. K tänkte faktiskt samma sak fast chillar nog i ett lite högre tempo. Ja, ja, jag vet. Jag skulle utklassa alla andra om jag var med i ringen, jag har ju sommarfrilla med bollar runt fotlederna, och min färg är vackert brun runt ögonen där jag har mina glasögon. Mina vinklar, särskilt de i bak, är i toppform. Och jag har en klädsam rondör som kan charma vilken domare som helst. Mitt temperament är också det absolut bästa: ta det lugnt, kolla in gräsmattan under tassarna, hälsa på domaren lite lagom med att hoppa upp, kanske skälla lite om det är många konkurrenter. Och mina rörelser är lite lagom pudliga, jag brukar lunka på, kollar in matte lite om det behövs, håller svansen snyggt i en kringla mot ryggen, och ställer vant upp framför domaren. Jag bits inte, i alla fall biter jag inte pudeldomare.

Matte förbereder sig också. Hon ska vara FUNKTIONÄR som det så vackert heter, tror hon. Det hon i själva verket ska göra är att sälja fikabröd och varm korv eller vad det nu kan vara som finns där. Och så ska hon kolla in de där som jag lätt skulle konkurrera ut om jag vore där. De som har osynliga snoddar i huvudpälsen, rak päls fast pudlar naturligt har krullig päls, fint rakade nosar fast det egentligen växer päls där också (ja, ja, min nos är också rakad i a f nästan), och rör sig så där stolt och fjolligt med trippande pudelsteg som lilla söta K gör när han är på det humöret och befinner sig i utställningsring.

Lycka till säger jag, till alla mina pudelkolleger här i norr. Var glad att ni slipper möta MIG i ringen!

Sommarhälsningar från Nelsson

Ville bara visa att vi nu har en SUPERGATA,
slät asfalt så långt ögat når, inga stora djupa
gropar den här sommaren..

Meija

Bästa kompisen Meija

Idag den 10 juni 2012 har pudelkillarnas absolut bästa kompis Meija somnat in för evigt, 12 år gammal. Matte sörjer med Meijas matte och husse. Meija var en labradordam ända ut i tårna. Vänlig, alltid glad och viftade jämt på svansen, älskade allt ätligt och oätligt vilket många gånger ledde till besök, behandling och övernattning på djursjukhuset. Många gånger har hennes matte trott att slutet var kommet, men så har Meija piggnat till och fortsatt som vanligt. Älskade som den sanna labrador hon var att bada. Året runt, i allt som kunde tänkas vara vått - vatten eller dy, ispölar och tjärnar, plusgrader eller minusgrader - det gick att bada i alla väder och i allt blött.

Pudelkillarnas erfarenheter av andra hundar är i stor utsträckning erfarenhet av Meija. Båda har som valpar hängt i hennes öron och som ynglingar uppvaktat henne lite väl intensivt. Denna väna och tålmodiga dam har aldrig sagt nej, bara försökt hålla sig undan, vilket kanske inte alltid varit så bra för pudelkillarnas uppfattning om det täcka könet.

Här kommer en bildkavalkad från pudelkillarnas alla möten med Meija. Skogen, isen, vattnet, promenader, trädgården, umgås inomhus - många är tillfällena då Meija och pudelkillarna träffat varandra.

 

                          



En favoritplats - i vattnet.

Sista gången vi träffade Meija var häromdagen då vi tog kvällsrundan runt ICA i spöregn tillsammans. Vi säger tack till Meija för alla fina minnen och stunder tillsammans.