Drefvikens Fred Astair

Drefvikens Fred Astair
Nelsson

fredag 6 november 2015

En liten pudel

Tänk vad en liten pudel kan ställa till det i huvudet på matten. Den här lilla pudeln är väl 39 cm hög eller så och väger drygt 8 kg. Han är ett 5-årigt yrväder med många järn i elden när han är vaken. Matten är ofta på jakt efter denne yngling som hittar på allt möjligt om inte matten hittar på nåt. Som häromdagen när matten tvättade fönster utifrån så det stod härliga till. Den lilla pudeln tyckte detta var en intressant sysselsättning särskilt när det kom till källarfönstren och matten kröp ihop som en (stor) boll på marken för att komma åt. Den lilla pudeln kom nära, kollade  in noga och stoppade ner huvudet i skurhinken med äckelpäckelvatten, disktrasa och en fönsterputstrasa av gammalt lakan. Där snappade han den äckliga gamla lakansbiten och for triumferande runt i trädgården med trasan drypande av äckelpäckelvatten i ett stadigt grepp. När sen matten tappade den plastflaskan som fönsterputsmedlet varit i var lyckan total. Den här gången stod matten högst upp på stegen och åsåg pudelns framfart uppifrån. Innan matten kommit ner på marken, lokaliserat pudeln och fått tag på flaskan var den befriad från locket, mekanismen för att spruta (dvs ett plaströr) låg på gräsmattan och plastflaskan hade diverse hål efter pudelns starka käft. (Den här pudeln skulle aldrig fungera som apportör, han släpper nämligen aldrig i en dragkamp).


-Händer det nåt här, eller?


På kvällen samma dag hade den lilla vilda pudeln förvandlats till en nästan-fotgående-utan-kommando-pudel. Han var inte längst fram i den lilla flocken med matten som ledare, han drog inte i kopplet en enda sekund under 50 min promenad, han hade inte samma schvung i bakbenen när han triumfatoriskt sprätte med bakbenen efter att ha kissat (något som han för flera år sen snabbt lärde sig av andra hanhundar på hunddagis och sedan lärde upp den Äldre Herr Pudel som aldrig innan dessförinnan i sitt då 3-åriga liv sprättat med bakbenen). Men framför allt: han stod bara still inomhus, han körde inte eget agility över möblerna i vardagsrummet, han tittade längtansfullt på soffan och gjorde en ansats att hoppa upp men gjorde det inte. Han var helt enkelt inte sig själv. Matten ringde Djursjukhuset och fick goda råd och utförde slemhinneundersökningar och kollade tempen på den stillsamma lilla pudeln. 38,4 grader, fullständigt normalt för en hund. Rosa slemhinnor, också normalt.

Matten avvaktade över natten och en dag till efter veterinärråden. Den lilla pudeln var fortfarande väldigt spak men framåt kvällskvisten tog han ändå en promenad med matten och Den Äldre Herr Pudel. Nu förstod matten att den lilla Vilda Pudeln började bli sig själv igen. Först i kön på promenaden, sträckt koppel (vilket matten jobbar på varje dag att förändra till slakt koppel, men just denna gång kändes det sträckta kopplet som en framgång), svansen i topp, nosen i backen och tog trappen vid hemkomsten i några snabba skutt. Upp på bakbenen för att kolla in diskbänken om något eventuellt ätbart, upp i fåtöljen, snappade snabbt åt sig erbjudet Dentastix och drog iväg under nåt bord för att få vara själv med det. Med andra ord: tillfrisknat.

Under hela detta sjukdomsdygn kunde mattens huvud inte koppla av den lilla hunden. Inte mycket vettigt blev gjort. Det fanns en oro att den lilla vilda pudeln i sin vildhet slafsat i sig lite för mycket fönsterputsmedel (även om flaskan var tom) och drabbats av förgiftning. Men det var nog ändå en muskelsträckning eller något ledproblem för nu är han som vanligt igen. Matten har fått testa sin veterinärförmåga, den är inte stor. Hon är i alla fall lite nöjd med att ha kontrollerat hundens temp. Den lilla pudeln tyckte inte att det var det roligaste han gjort.

tisdag 8 september 2015

Blåbär

Vår vanliga skog som förvandlats till blåbärsskog.

Vi är inga blåbär, men igår var vi äntligen ut i skogen igen. Förra gången vi var till Gruvis med matte höll vi alla på att bli uppätna av myggen, men nu var det myggfritt, soligt, lite kyligt i luften och ganska behagligt. Ända tills matte upptäckte blåbären. Kairo tyckte det var helt ointressant och hade hellre fortsatt trava på på stigar och bland ris och sten, än att bara vänta. Jag var benägen att hålla med. Matte typ fastnade med krökt rygg, en plastpåse (läs tom bajspåse) i ena handen och blåbär i den andra. I en halvtimme. Hur kul är det på en skala? Jo, jag kom på efter en stund att blåbär är goda, så jag snodde de största mitt framför nosen på matten.
 Sen drog vi i alla fall såsmåningom vidare. Och matte har fått betala sitt pris - jag har hört att hon klagat över ont i ryggen. Rätt åt henne.

Och här har vi hittat tillbaka till terrängspåret.

Lilla K har en outsinlig energi och ett bra minne. Vi fick leka med några leksaker, som för det mesta är undanlagda, en dag. Så hamnade de tillsammans med lite hundgodis ovanpå skoskåpet i hallen. Det tyckte jag var ganska ointressant, betydligt skönare att ligga i solen på trappen. Men lilla K, han satsade järnet för att nå de åtråvärda grejerna. Inte vet jag hur han lyckades just den gången, men andra gånger vet jag att han snappat åt sig både det ena och det andra. Sedan kör han triumfrejs några snabba varv runt gräsmattan.
"Om jag satsar järnet så når jag nog"

Hopp!

Ja så där håller vi på. Kairo jagar fram i tillvaron och jag softar mest. Ibland är vi nyfriserade, här nedan ser ni en nyfriserad Kairo och jag, ja jag skulle kanske behöva en uppfräschning. Matte planerar för det - nångång framöver.

Matten hälsar att hon lekte lite med färgerna i datorn.

Over and out för den här gången. /Nelsson, en mellanpudel ständigt i sina bästa år.

torsdag 9 juli 2015

Regnsommar

Matte har inte fattat att Gruvberget fortfarande ligger kvar en liten bit hemifrån. Hon verkar tro att det är flera mil dit. Vi går snart i strejk, för nu börjar det kännas som om vi är ena riktiga gräsmattehundar. Vi som egentligen är träsktroll eller kanske skogspudlar. Nu lever vi i alla fall på hoppet att matte ska fatta att det är tre km inte trehundra mil till Gruvis. Nu när vi ändå har semester.
Valborgsmässoafton. Kallt.

Det har regnat en del här på sista tiden. Det kan ha bidraget till bristen på skog.Vi travar runt i villakvarteren, sniffar fram längs träsket, visar upp oss i stan, vaktar gräsmattan, vaktar huset, vaktar allt som behöver vaktas. Ibland får vi igång matten på lite träning inomhus eller i trädgården. Ibland kommer vi i närkontakt med djurlivet här ikring. Hundar, finns några stycken, då vaktar vi. Matte kör med nån slags avledningsmanöver - SÖK säger hon. Då hör vi "det regnar Frolic i småbitar, ta dem så fort ni kan". Det gör vi och går därmed miste om att skälla ut en annan fyrbening efter noter. 

Igelkottar finns det också, i år har vi ännu inte sett några platta tack o lov. De som inte är platta grymtar o spänner ut alla taggar. Det tycker vi är väldigt spännande. Och de finns i vår egen trädgård, eller kanske grannens om vi ska vara petiga.
Det finns en igelkott,
långt bort där gräsmattan tar slut.
En svart liten klump.

Matte tycker det är skönt att bara slöa runt på promenaderna, hon med sitt, vi med vårt. Men det händer ibland att vi tvingas öva på nåt. Platsliggning t ex, på kort avstånd och kort tid. Då är vi duktiga.
Å här ligger vi på fotbollsplan.

"Sa du Frolic?"  

Ibland får vi också bestiga jättestora gräsmatteberg, åtminstone ser det så ut på bild. I verkligheten är det bara en liten kulle, några meter hög. Vi får stanna däruppe, matte säger "stanna kvar" i bestämd ton och går ner. Sen ropar hon och då kommer vi. Fort. Snabbast är lilla K, alltid, i alla lägen. Fast han fuskar ofta med det där att stanna kvar, även när vi leker kurragömma inomhus.
Stanna kvar, uppe på en kulle.

Underligt ställe det här, dusch i källaren.

Vi träffar ibland också andra pudlingar. I april var det pudelpromenad här och matte ledde det hela med oss som supportrar och labradormattenutanlabrador som hjälpmatte. Matte tyckte det behövdes ett extra stöd när vi nu var så många. 
Pudelpromenad i vackert väder i april

Där längst till vänster sitter vi, på minifortet, mitt i stan.


Förra helgen frotterade vi oss också med andra pudlar. Men mest frotterade vi oss med frottéhanddukar för det spöregnade på Pudelklubbens utställning. Vi vann inte, det kan bero på att vi inte var med annat än som åskådare i finalen, Och lilla K höll på att få fnatt när han träffade sin uppfödare.
Vi fick inte vara med. Vann gjorde Charmer Wins Pure Passion, en mellan-
pudel. F ö tyckte matte att mellanpudeln i final och dvargpudeln i
samma final var väldigt lika varandra, storleksmässigt alltså.
Gick inte att se vem som var vem utifrån storlek,
Allt enligt Nelsson, en mellanpudelhane i sina bästa år.

måndag 23 mars 2015

Livet som pudel

När det var som mest snö


Våren är inte här ännu, men vintern har släppt greppet även om den gjorde ett nytt försök idag. Matte lyckades pricka in värsta snövädret när vi tog förmiddags- (läs lunch) promenaden. Den startade med att matte gjorde vinterns praktvurpa och landade på en av de mer välstoppade kroppsdelarna och ena armbågen. Hon klagar lite nu när hon ska sitta bekvämt, eller behöver ta stöd med armbågen.
På en parkeringsplats på industriområdet
tränar vi nåt diffust.


Livet för oss fyrbenta är ungefär som det brukar. Ibland får matte för sig att vi behöver förkovras i nåt som kräver mental aktivitet. Häromdagen fick lilla K träna rallylydnad med matte och lite hopp medan jag fick titta på. Ja, ja, jag fick träna lite jag med fast inga hopp. Och vi tränar bara på konstiga, avfolkade platser, utan andra hundar. Bara vi.
Inkallning mellan våra maxade snödrivor,
nu är de nästan helt borta.

Matten kan ibland också komma på idén att träna Kairo på inkallning. Då blir det långlina för honom och jag får som vanligt vara kopplad. Det gör inte så mycket, jag nosar på men Kairo har mycket spring i benen. Och siktet på fjärran enligt matte. Därför är 15 m hennes gräns. Och lilla K han kommer allt som oftast när matte kallar, jag med fast jag har ju bara 1,5 m eller så. Men kommer andra hundar eller annat intressant då har Kairo knäck i lurarna. Det är där långlinan är bra. Nere vid sjön den här årstiden är det extra bra att träna sånt här. Många hundar, en del folk och färre skotrar i år än vad det brukar vara. Matte tycker skotrar är jobbiga för vi är väldigt intresserade av dem. De går fort, de som kör är oftast yngre killar utan vett som inte hör något heller. Enligt mattes fördomar om skoterfolk.
Fika efter hundpromenad. En gång var det 7 pudlar med,
trots att det inte var pudelpromenad. Det ska vi ha 25 april.

Vi tränar på att umgås med andra hundar också. Det gör vi på hundpromenad på lördagar kl 12. Ja vi promenerar ju en massa andra tider också och hundar är vi, även om vi mest är pudlar. Men på lördagar är det organiserad hundpromenad. Då kan man fika efteråt också, i ett fik som också välkomnar hundar. Ibland fikar vi, då får matten kaffe och vi hundgodis. Det får man om man är hund och går på hundpromenad och fikar efteråt. Bra reklam för Café Glittra/Vacker tass salong och tillbehör.
På en skolgård som ni har sett förut,
de blå pluttarna syns inte.

Matte hade också en idé att vi skulle träna med en pilatesboll som vi har. Men det stöp på att hon inte hittade pumpen. Så vi fortsätter träna på balansplattan istället. Både jag och Kairo kastar oss upp på den så fort vi får se den. Kairo satte sig t o m på den idag. Själv tycker jag det räcker med framtassarna. Matte säger att hon nu tror sig förstå vad en tasstarget är för något. Fast hon tror att de brukar vara mindre än en balansplatta.

Kairo trasslade in sig under granen häromdagen. Matten fick trassla in sig samma väg för att få loss honom - långlinan hade fastnat.  Jag hängde med på ett hörn också.

På väg ut från jättegranen.



En parallellgata när det var kallt,
den är jättelång o jätterak.
Bilderna valde vi lite på måfå det som fanns från vintern. Over and out./Nelsson.

måndag 12 januari 2015

Träna inomhus, eller nää

Nu är det kallt här igen. Man kan bara vara ute kortare stunder, enligt matte typ max en halvtimme åt gången. Just nu -20, återigen enligt matte. Frågar ni mig så tycker jag att när man väl är ute så kan man vara ute ett tag. Några timmar eller så. Fast varför gå ut om man har det skönt inne? Då kan man lika gärna vara kvar inne. Ja, om ni förstår så menar jag bara att man har det bra där man är. Inne kan man ju bara mysa på. Ute finns otroligt mycket att hålla reda på.
Kairo, har har alltid bråttom oavsett om han ska ut eller in. Jag tar det lite mer piano. Brukar t o m backa och streta emot när vi ska ut. Eller in.
Häromkvällen var det mycket snö. Matte fick skotta länge. Vi fick sitta inne länge och vänta på henne. Det är tråkigt tycker vi. Vi gick i alla fall en av våra kvällsturer som tar 45 min och det var ganska mycket snö att plöja fram i.
Där framme är järnvägsövergången in
mot vårt område.
Ikväll fick matte plötsligt för sig att vi skulle träna nåt. Hon hittade en träapport och tyckte vi kunde testa lite. Jag fattade nada, snusade lite på den, prövade ta den i munnen och släppte den direkt på golvet framför mattes fötter. Då kom Kairo som skjuten ur en kanon och greppade den, drog några varv runt köket och inväntade en belöning för att släppa den. Matte körde bytesmetoden.  Sen fick han ta den på riktigt. Han greppade den direkt i ett fast grepp, höll kvar tills matte sa till och släppte i mattes hand, En gång, en gång till men se tredje gången då drog han igen in under ett bord och matte efter. Kul det där med apportträning!