Nelsson har ordet

Först och främst vill jag ha sagt att det är MYCKET trevligare att gå ut med matte när inte Kairo är med. För första gången på länge slapp jag ha med honom i kväll. Matte och jag fick en rask tur utan en massa tjafs, jag fick strosa på i släpande koppel (jag har sagt det förut: matte tror hon har bättre koll på mig då än om jag är helt lös - ha, det är vad hon tror ja). Hur som helst så höll jag mig någorlunda i mattes närhet och kom när hon ropade i lite lagom tempo. Matte verkade i a f nöjd. Fast vi har inga bilder från vår alldeles egna promenad.



-Förut en dag, när det var lite mer mulet.
Nu är Mount Nelsson-Kairo mycket högre.



-Kolla, de har plogat gatan!

Och sedan vill jag klaga till högre makter: varför är det så FRUKTANSVÄRT mycket snö? Matte gör ju inget annat än skottar i stort sett hela tiden när hon är hemma. Och ja, vi fyrbenta gör vårt bästa och försöker hjälpa till så gott det går. Idag t ex, sprang vi hit och dit på mattes uppskottade infart och i snöhögen hon gjort till ett riktigt Mount Nelsson-Kairo. Det berget är nu 70-80 cm högre än taket på hammocken som bidar sin tid i snödrivorna. Och är vi inte ute och störtar runt i snön så övervakar vi mattes arbete inifrån vår utsiktsplats i fåtöljen vid fönstret.

-Man kan ju knappt se vårt hus där i snödrivorna1

Matte får ibland lite dåligt samvete över allt skottande. Det tar ju från HUNDTIDEN så då hittar hon på något åt oss inne när samvetet blir för tungt och lillmatte varit alltför absorberad av sina läxor och skoluppgifter under alltför lång tid och nästan glömt att vi finns. T ex har vi tränat igen på att sitta i en låda. Det är ingen match om ni frågar mig, men Kairo tyckte att jag tog för stor plats.

-Man KAN sitta i ett tvättkorgslock!

Till sist kan jag inte låta bli att visa några till bilder från vår snövärld. Tur man har bra luktsinne så man hittar hem, för snart ser man inte vårt hus bakom alla snödrivor.

Vår gata häromdagen.
Fast sen har det kommit ännu mer snö!

-Därutanför det högra fönstret ser man toppen av
Mount Nelsson-Kairo.

-Och här ser man utsikten från toppen
av Mount Nelsson-Kairo.

Vinterskog

Äntligen fick pudelpojkarna rejsa i skogen igen med sin ständiga kompis labradåran Meija. Meija börjar vara lite till åren kommen (snart 12 år) och hänger kanske inte alltid med i svängarna när särskilt den Unge Ystre drar igång. Dessutom är hon alldeles för snäll och säger ALDRIG ifrån när killarna blir alltför närgångna. Idag var det koppelfritt för Nelsson och Kairo fick ha långlinan.  Knappt en timme längs en obefolkad skogsväg, utan trafik, 4-5 minusgrader och strålande sol. Det var bara den varma chokladen och bullarna som saknades!




Tittar man MYCKET noga ser man tre hundar i hundklumpen.

 

Nollgradigt! Inga vintertäcken!

Äntligen händer det något i pudelkillarnas tillvaro igen. Eftersom det idag var i det närmaste blidväder med nollgradigt och nästan sol så blev det några timmar utomhus. Vi började med nästan en timmes koppelpromenad med labradåran Meija och hennes matte och husse. Bara det var jobbigt nog, åtminstone för Kairo som hade ett väldigt sjå att kolla upp varför hon luktade så bedårande gott.



Så blev det en stunds lek i trädgården med matte, långlina på för Kairo för att minska risken för utbrytarförsök. Kairos egen matte behagade också titta ut så småningom och då flyttade vi oss ner till träsket och skoterspåren. Där blev det inkallningsträning och sitt-stanna-kvar-träning för båda killarna. Kairo i långlina, Nelsson med släpande koppel. Och båda hade fokus på sin respektive matte, och kom så snällt på inkallning i flygande fläng. Kanske för att störningarna just då var mikroskopiska. D v s inga andra hundar ute, enstaka skotrar på avstånd. Och så kom vi hem med två snömonster!



Tänk vad lite köttbullar kan åstadkomma!